Jag är ledig alla dagar. Det fina med helgen är att fler är lediga. Det är så mysigt här i grannskapet nu när kylan släppt sitt grepp och snön försvunnit. Helt plötsligt upptäcker jag att det finns grannar åt höger och vänster och syd och nord. Det vinkas och hejas. Skrattas, grävs och hängs tvätt. En del gör så otroligt fint i sina trädgårdar. Känns som att vi är hundra steg efter. I helgen har vi vid två tillfällen haft besök av en familj som vi tycker så mycket om. Det är som att dom tillhör vår familj. Så är det nog. Vi tenderar att flytta så mycket fokus till speciella tillfällen. Typ helger. Jul. Semester. Att det är då som allt ska hända. Att det är då som livet ska levas. Då ska vi umgås, hitta på dom dära sakerna och må helt perfekt. Men hur blir det? Jo, vi anstränger oss för att ha roligt och att alla ska trivas, så vi blir så slut på att vi måste få bråka litegrann för att orka med. Dom där vanliga dagarna är inte så tokiga ändå. För guldstunder kan inträffa även då. Eller kanske just då. Vardagen kan glittra. När jag tar fram en fin kaffekopp. När goda vännen passerar genom stan. När favorittidningen dimper ner i brevlådan. När jag dansar loss med min son. När mannen och jag struntar i att vara duktiga och istället dricker lyxkaffe från storstan. Fråga inte vad jag ska göra i helgen. Påminn mig hellre om att göra något i vardagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar