La ut en bild på mina lussekattsbakande söner i några sociala medier. Det är svårt det där. Av flera aspekter. Tänker främst på det där att visa upp en fasad. För hur mysigt det än ser ut så är vi fortfarande människor, varav två väldigt unga människor. Vi skrattade och lyssnade på stämningsfull musik. Men det var även gråt och degkastning. Jag hoppas att jag inte målar upp en osanning med vad jag fotar eller skriver. Jag tycker mycket med livet är fantastiskt. På samma gång är det väldigt intensivt att ha småbarn(det är säkert ingen vilostund med äldre barn heller). I ärlighetens namn är det lätt att dagarna känns som en lång och fartfylld sträcka som leder till att jag får gå och lägga mig och sova för att samla kraft inför nästa dag. Då när det glimmar till. När jag hinner göra det jag vill. Baka lussekatter med mina barn. Då är det svårt att låta bli att skvallra på Facebook.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Så sant!
De är de små stunderna man får ta tillvara på. Ni såg ut att ha en så fantastisk stämning som pyrde av glädje, kärlek och kreativitet. Om det sen bara varade under kameraklicket så må det så va.
Härliga familj!!
... och det är helt ok att skryta litegrann på fejjan, så får vi andra oxå glädjas åt ert mysande:-)
Skicka en kommentar