Är jag godkänd nu?

Sitter på sängen i vårt sovrum. Målar  naglarna i rödorange och förbereder mig mentalt för utvecklingssamtalen imorgon. Med eleverna och deras föräldrar. Nu för tiden får eleverna skriftliga omdömen. Även fast dom bara går i tvåan. Det är bra med tydlighet, men också svårt. Tittar ut genom fönstret. Ser grannens barn som just lärt sig cykla. Föräldrar och syskon hejar ivrigt på och har kameror i sina händer. Sånt blir jag rörd av. Tycker det är fint. Det känns som kärlek. Det är så långt ifrån en självklarhet att få uppleva detta. Tillhörigheten. Samspelet. Tryggheten. Glädjen. Att kunna sätta ut stor bokstav och punkt. Att kunna ental, tiotal och hundratal. Kunna någon teori om hur universum bildades. Känna till världsdelarna. Kunna simma. Fina människa, du är godkänd oavsett. Skolans mål är viktiga, men inte det viktigaste. Du är inte dina prestationer. Du är du. Hur förmedlar jag det?