Det magiska med skogen

Gångstigen som förbinder de två stadsdelarna. I den ena stadsdelen skolan jag jobbar i. Samma skola jag själv gick i som barn. I den andra stadsdelen växte jag upp. Knapp 1,5 m. Gångstigen bär ett skimmer över sig. Stigarna. Höjderna. Ljuset. Mörkret. Cyklade där igår. Spelar ingen roll att jag är över 30 nu. För mig är det där sträckan som tog mig från hemmet till skolan. Från skolan till hemmet. Min barndomsväg. Lite lustigt att nu vara gift med en man som också sprungit på dom där stigarna. Som också får något fånigt nostalgiskt över sig när vi promenerar där och pratar historia. Åter till barndomen. Mamma bestämde till slut en tid när jag skulle vara hemma. Jag förlorade tiden längs gångvägen. Det är något sagolikt med skogen. Det tänkte jag på idag när jag var ute med barnen på fritids. Några barn var och lekte för sig själva i en skogsdunge. "Det är så lugnt och tyst här". Jag förstod dom. Några stackars träd kan tyckas. Dock en hel kuliss för fantasin.