CP-nätet

Vi är med i något som kallas Nätet. Ett samarbete mellan habilitering, förskolan och vi föräldrar. Idag träffades vi för att sätta upp ett mål. Under en sexveckorsperiod ska det tränas mot det målet. Innan vi bestämde vad som skulle vara målet, gick vi igenom ett häfte med massa punkter vi skulle svara på. Vad kan Aron och vad kan inte Aron. Jag känner mig rätt ödmjuk efter en sån träff. Särskilt i mötet med föräldrar på skolan. Min bästa fortbildning är nog att få gå igenom detta. Att sitta på andra sidan bordet. Se deras blickar, försöka tolka vad dom egentligen säger. Skjuta undan tankarna på att det är vi som gjort något fel. Idag när vi satt vid middagsbordet funderade jag på att säga upp mig som förälder. Själva middagen var väl inte så anmärkningsvärd. Elia åt för glatta livet, Aron satte sig på sin stol och började äta efter lite lirkande. Kanske är det tröttheten som kastar in såna tankar? Nu sitter jag mellan deras sängar i myslampans sken och ser hur dom sover. Och jag är glad att jag inte skickat in uppsägningsansökan.