Ögonblick

Vi har haft magsjukan på besök. Jag skriver haft, för jag hoppas den är på väg härifrån. Dom senaste dagarna, nästan en vecka, har varit fyllda med torkande, tvättande, klorinande. Sen ska man inte ha klorin på en tygfåtölj. Då bleks tyget. Det har varit dagar utan att jag träffat någon utanför familjen. Jag har mest haft mig själv att prata med. Tog fram en kartong med diverse papper som blivit ståendes i källaren. Alla grattishälsningar från vårt bröllop. När jag läste korten från andra sidan jorden blev det en påminnelse om vilka vi är. Mannen och jag. Aningens flummiga tankar, men dom fortsatte när jag tittade på Skavlan. Människor som presterar. Människor som åstadkommer. Vem är jag i detta? Vad vill jag med mitt liv? Stora frågor men samtidigt ligger allt i de små stegen. Jag tror inte på att skuldbelägga eller ge dåligt samvete. Jag tror man blir bäst när man blir lyft. Nu har jag just läst en krönika av den där Tomas Sjödin igen i Jag lutar åt Gud: "Tänk om boven i dramat är tanken på att livet först måste förändras om det man drömmer om ska bli möjligt? Barnen måste först växa upp, ekonomin bli en annan och åtskilliga projekt avslutas. Den bästa stunden ligger gömd i det vardagliga, den är en vacker fjäril som i ett ögonblick flyger in när fönstren till våra rum lämnas öppna."