Tårtan

I veckan fyller Aron 3. Han kommer att fylla år typ hela veckan eftersom vi har x antal bjudningar. För mig har barndomens födelsedagar varit magiska. Nu vill jag överföra det på mina barn. Det ska få vara så där extra speciellt. Aron har fått sitta och bläddra i tårtböcker och peka på vilken tårta han vill ha. Det känns fint att han får välja. Eller är det fult att låta honom välja? För hur lätt är det? Visst råder det lite tårthysteri nu? Den ena tårtan ska överträffa den andra och jag hakar på tåget för jag vill ju vara en god mor. Sedan finns det dom här människorna som är tårtproffs och som lever på det, det är en annan femma. Nu pratar jag om du och jag. Jag tänker att det blir en hysteri när man i varenda lite stuga ska få till en tårta med sugarpaste och favoritfiguren. (Of course är detta bara ett slags avundsfriskinlägg. Jag kan inte det ni kan. Jag skulle vilja ha framförhållning och beställa alla dom där fina tårtgrejerna som finns att beställa). Vad bryr sig Aron egentligen om tårtan? Jo, nog skulle han trilla baklänges av lycka om jag gjort en Blixtentårta eller kanske en skuttande Tigger. I mitt huvud har jag gjort världens bästa tårta. I verkligheten bakar jag tårtbotten i sista stund. Dock fortfarande med ambitionen att det ska bli en våningstårta. För han pekade på en sån i en av böckerna. Nu har jag nästan bränt tårtbottnen på grund av att jag hänger vid datorn. Sån är jag. God natt!