Stege, stege på taket där

När man känner att man har kontroll. Det funkar. Allt det där som hör vardagen till. Man har hittat en lunk. När det enda som lyser med sin frånvaro är motionen. Hur får man till det när det ska hinnas bilas upp betong på lediga kvällar? Men jag förstår ändå att det är precis så mycket jag kan hantera. När jag får sms:et att takstegen lossnat och jag inte vet vilka skador den orsakat, får jag en stor tung klump i magen. Det där man inte räknat med. Turligt nog var ingen större skada skedd. Fick mig ändå att tänka på hur skört det är. Hur nära gränsen är.