Länge leve pensionärskuvösen!

Vi bor i eget hus. Då kan man dammsuga när det är sent. Alternativt sitta och titta på när någon annan gör det. Imorgon ska vi iväg i gryningen och kika på tapeter. Verkligen en djungel. Men en rolig djungel. Vi lever fortfarande kvar i en annan djungel. Kartongdjungeln. Mannen jobbar för fullt på macken och jag umgås för fullt med olika slags besök. Särskilt min syster, hennes fina dotter och lilla G. Så, mycket fixande blir inte just nu. Rycker lite ogräs, flyttar kartonger och undrar var alla grejer finns. Vi hittade kartongen med alla syltburkar ikväll. Alltid något. Det ska visst bli fint imorgon. Jag och syrran måste vara fokuserade så vi inte sitter och surrar bland våra kaffekoppar vid matbordet istället för att ligga ute i solstolarna. Sommar!

Vuxenpoäng?

Ja, nu är vi inflyttade. Kartonger och grejer överallt. Kaffegäster avlöser varandra. Nu bor vi alltså i hus. Det känns vuxet, sa min mamma. Det känns overkligt, säger jag.

En världslig sak

Jag hade som bestämt mig att spara ut håret. Vad händer? Jag tror aldrig jag har sett så många snygga, korta frisyrer någonsin. Vad gör man? Klipper sig och skaffar ett jobb?

Bzzzzzzz

Solen skiner och våra ben fylls på med nya knott- och myggbett hela tiden. Någon har skämtsamt sagt att Gud skapade myggorna för att kunna skilja Norrland från himmelriket. Kanske är det så. Dom dära flygfäna är iallafall störande moment i en annars så fridfull tillvaro. Eller hur det nu var. Idag har vi inhandlat några viktiga grejer till vårt nya hem. Enligt min man. Han har som en vision att typ det första som ska göras när vi flyttar in i huset är att sätta upp vår bolivianska hängmatta som vi fick av en god vän i bröllopspresent. Fast det är kanske bra att sätta ribban. Vi inleder med att installera en viloplats. Den goda vännen, sonen och jag ska på Lappis ikväll. Var där igår också. Såg då två personer vars bloggar jag följer mer eller mindre regelbundet. Jag kanske skulle gått fram, tagit i hand och berättat att jag uppskattar det dom skriver. Men det gjorde jag inte. Viskade istället lite diskret till min man och berättade vilka dom var. Lite för diskret för han hörde inte vad jag sa. Lite svårt det där. Att viska diskret men ändå hörbart. Och att vara kavat och sträcka fram handen. Båda två bloggerskorna såg snälla ut. Jag tror ingen av dom bits. Ska jag våga säga hej ikväll?

Dagens tre favoriter

1. Punkteringen på barnvagnen fixad.
   
2. Zappade (säger man så fortfarande) runt bland tv-kanaler i väntan på middagen och just då var det Beverly Hills.
3. Fick reda på att vi får flytta in i huset på fredag.
   

För övrigt

Så är jag ledig hela tiden. Hela sommaren. Hela hösten. Det känns faktiskt lite lyxigt när jag hör andra snacka om sina semesterplaner. Alltså vissheten om att jag inte behöver banka in allt under några veckor. He finns å ta av, så att säga. Närmast i min planering är att åka hem (eller hem och hem...), umgås med vänner som är på sommarbesök, besöka den stora pingstkonferensen och förhoppningsvis inte glömma bort att njuta! Sen får jag inte glömma bort att sonen rör sig mer och snabbare. Man kan liksom inte bara sätta honom på sängen och tro att han stannar där. Han får lätt en bula på skallen då...

Förlänga familjen

När jag gick förskolan (som förskoleklassen kallades på den tiden) sjöng vi en sång som började:

"Nu öppnar vi ringen, kom hit och hör och se. På jorden finns ingen som ej får vara med."

Drömde härom natten om en familj jag känner. En i familjen har varit lägerledare, så vi har umgåtts en hel del de senaste veckorna. Hemma hos den familjen bor det alltid fler än "kärnfamiljen". Det är barn som behöver någon annanstans att bo och vuxna som av olika anledningar behöver en sovplats. Detta imponerar på mig. Att vara obekväm. Att vara generös. Jag tror det var därför jag drömde om dem. För mig är dom föredömen. Kanske en dag är jag där.