Samtal med en tvåmånaders pärla

Igår gick vi takt, Aron och jag. Eller så är det så att jag hittat hans takt.

Vaknade och hörde att han gjorde lite gnälliga läten. Började prata med honom och då började han le och sprattla. Då smälter man ju! Så sött och fint och rart och alldeles, alldeles underbart! Kallas för övrigt protokonversation. Det har jag läst i min kurslitteratur. Att det är viktigt att det lilla barnet får känna sig som en kompetent samtalspartner. Nog om det. Sen flöt dagen på. Aron sov några timmar nu och då, jag fick gjort det jag hade tänkt. Nästan. Tvättade, studerade, duschade... Kände mig som en riktig housewife. Typ. När mannen kom hem efter fem stod middagen på bordet och ljusen var tända. Det var lugnt. Jag var lugn. Och Aron sov.