Hur mår du?

Helgen är över. Orken är slut. Tack o lov att jag har en skön säng att sova i. Aron tyckte nog också att helgen tagit ut sin rätt. Eller kanske rättare sagt motorveckans firande som väckte honom på sena kvällen igår. Han somnade kl 18 ikväll. Då passade jag och mannen på att se en film. Kvällen avslutades i källaren. Vi håller på att göra ordning ett gästrum. Väggar har målats och även ett element som vi (läs: svärfar) ska sätta in. Fast det heter väl egentligen radiator. Helgen är över. Men den har varit alldeles underbar. Jag och min väninna har pratat och pratat och pratat. Vi har till och med hunnit fråga varann hur vi mår. På riktigt alltså. Men nu gott folk ska den här kvinnan ta ut kontaktlinserna, borsta tänderna, ta bort mascaran och krypa under täcket. Bara det är en lyx. Imorgon är en ny dag. Jag är ledig även då. Tack hej.

Dubbelt så bra!

Var på vippen att lägga in en bild från vårt bröllop. På vårt värdpar. Två av mina bästaste vänner. Fina som bara den. Idag har jag umgåtts med den ena. Imorgon kommer den andra och gästar vårt hem under helgen. Två änglar.

Ett dygn av livsglädje

Vi inledde veckan med ett besök hos våra goda vänner som flyttat ett stort steg närmare fjällvärlden. Gästfrihet, glädje och fullt ös! Vänskap är så fascinerande vackert och speciellt. Det fina med barn är att det som ingenting är, det blir något stort. Vem behöver något sommarland när det finns en liten häst att titta på eller en gammal idrottsplats där man kan kasta puckar och bollar? Det är verkligen intensivt nu för tiden när vi träffas. Men vi hinner dricka kaffe ändå. Till och med så mycket att jag fick ont i magen. Fast det är det värt. Dessutom åkte vi till grannbyn där ett tyskt par driver ett sommarkafé. Fantastiskt att man i glesbygden kan få äta tyska bakverk. Mindre fantastiskt är att det går åt en halv månadslön ungefär för att köpa ett paket våtservetter i glesbygden. Jag gick ett varv i butiken och samlade mod. Sedan tänkte jag att det var mitt bidrag till den lokalhandlaren. När allt kommer omkring så är det världsliga ting. Vad gör man inte för att inte behöva vrida på kranen och fukta ett toapapper? Vill du läsa en annan skildring av den här vistelsen kan du klicka här.

Bröstsim

Någon har passerat 4 månaders gränsen. Ett steg närmare klyftpotatis, revbensspjäll, morötter, kycklingfilé och penne rigate. Dags att lusläsa kokböckerna alltså!

Styrka, frid och kärlek

Igår skrev jag att solen sken. Men visst blev det väl som helsvart ändå där på kvällen? Det tragiska som hände i vårt grannland. Det brutala. Ofattbara. Människor mister livet över hela vår värld hela tiden. Det blir dock mer påtagligt när det sker nära. Som att jag fattar att det kan hända. Det oprovocerade våldet. Att råka vara på fel plats. Gode Gud. Hur kunde det bli så här? Värre än en mardröm. Klipper in en väns statusrad från facebook: "Jag tror världen behöver kärlek och kaffe idag, så jag åker och sprider lite."

Ljusblåa dagar seglar förbi

Sommaren är kort. Så kort så att man måste komma ihåg att njuta. Stoppa in varje liten härlig sommargrej i minnenas arkiv, så att man sedan kan plocka fram dom den där dagen när det är dryga minus trettio grader för sjuttioelfte dagen på raken. Minnas varenda liten jordgubbe. I år är dom ganska många. Några polare till oss har varit i USA i två veckor. Vi har haft förmånen att vattna deras blommor. Och skörda deras jordgubbar. Åh, så gott! Häromdagen kom en granne över med en skål av de röda bären. Plus att vi har fått ett gäng i vårt land också. För att toppa detta så bjuds det på jordgubbar i överflöd i Änglagård också. Lyckliga vi. Vi tar för oss. Solen skiner idag.

Om olyckan är framme

Arons första båttur. Med morfar som kapten och pappa tryggt nära så gick det bra.

Man kan åka båt utan flytväst. Man kan köra bil utan att ha på bältet. Man kan cykla utan hjälm. Nu tänker jag berätta om en grej som inträffade idag. Igår när jag fotade Aron i jordgubbslandet tog batteriet slut. Dumt nog hade jag inte laddat det för idag skulle vi få bevittna när min svärmosters man testade våtdräkten i älven. Vet inte om det skulle vara roligast att fota honom eller åskådarna på stranden. Denne man tränar för att vara med i ett triathlonlopp. Vi skulle äta lunch med dem idag. Innan lunch tog han en tur på tävlingscykeln. Vid ett övergångställe blev han påkörd. Flög över bilen. Han hade hjälm. Troligtvis också änglavakt. Vi åt lunch med dem idag. Han klarade sig utan synliga skador. Öm i kroppen så klart, men inget mera. Om han inte hade haft hjälm då?

Barn och mat

Om mamma bara surfar och dricker kaffe, så får man väl ordna sig lite förmiddagsfika själv. Har man jobbat i trädgården så man är jordig i hela ansiktet, borde man väl få någon slags belöning? Efter en stund kom killen på bilden in med en näve jordgubbar av skiftande slag i högsta hugg. Önskade en kopp kallt kaffe till det. Fint med initiativförmåga!

Jag säger inte att allt är som förut

För ett tag sedan satt jag och bläddrade i gamla fotoalbum hos mina föräldrar. Förresten, finns det nya fotoalbum? Sätter vanliga människor, jag räknar bort scrappare här, in bilder i album nu för tiden? I albumet var en bild från när vi hade besök av en av mammas bröder med familj. Bildtexten lydde typ att "barnen ville inte somna på kvällen, så går det när man tänkt mysa ifred". På bordet var diverse godsaker uppdukade. Lite så var det här ikväll. En av mannens mostrar med familj var här. Vi har ett spel som vi alltid spelar när vi träffas. Vi bestämde oss för att vara hemma hos oss så att äldste sonen kunde få sova. Kunde. Kunde inte. Han sov minst 3 timmar under dagen och missade nästan annat finfint Stockholmsbesök. Han hade inte superbehov av att somna tidigt ikväll. Jag satt på kökssoffan med en son på varje sida. Deltog i spelet. Försökte hålla någon slags strategi, underhålla äldste sonen så att han inte förstörde spelplanen och ge nappen till yngste sonen så att han skulle sova vidare trots att diverse spelmarkörer kom flygande i luften tack vare hans storebror(tilläggas bör att jag inte var ensam runt bordet om att engagera mig för kidsen). Det var en trevlig kväll, det var det. Så här i efterhand kan man tycka att jag eller mannen kunde ha avstått att spela. För hur trevligt det än var, så hade jag en stressad känsla inom mig när gästerna åkt hem. Otillräcklighet kanske? Men det är väl så, allt funkar inte som det en gång gjort. Även om det går att ha med sig barn på mycket. På det mesta. Så är det ändå något som är annorlunda. Det bästa annorlunda som finns.

För er som undrar heter spelet "Ticket to ride". Vi spelade USA-versionen ikväll.

Kronhjort, kondis och kardemumma

Vi inledde dagen storstilat och gick en runda på djurparken. Jag har skolat äldste sonen väl. Han tyckte att vi skulle fika på en gång. Han är ju inte så talför, men han gick och satte sig på en bänk och slickade sig om läpparna. Svårtolkat? När regnet började falla gick vi hem och åt lunch. Och sen gick nog luften ur oss alla. Aron tog sin sedvanliga vilostund efter lunch. Vilostunden som varade ända till middagen. Föräldrarnas ork sträckte sig till att en av dom åkte till bageriet i stan och köpte hem bakelser. Vi orkade äta upp dom med. Inga problem med det. Segheten ville dock inte släppa sitt grepp. Mannen for iväg till jobbet. Halv nio sov båda sönerna i sina sängar. Vad passade den trötta modern på att göra då? La en ansiktsmask och kröp ner under täcket? Nej då. Förutom sedvanlig plock å disk å tvätt, så drog hon igång ett bullbak. Men kanske är det så att det inte bara är vila som behövs ibland. Ibland kanske det är att göra det där som tänkt att man vill göra. Troligtvis kommer jag att somna gott strax efter midnatt. Med bulldoften hängande över mig.

För ett år sedan blev vi med hus

Det är lätt att tänka att inget händer här i huset. En titt på den här fantastiska bilden från hallen, tagen för exakt ett år sedan, kan hjälpa mig att inse att några framsteg ändå skett. Närmast i bild ser ni en dörröppning som är borttagen. Där går trappan upp till övervåningen. Hatthyllan är målad vit och flyttad till den nya klädförvaringen som finns till vänster. Tak och lister är vitmålade(plus nytt golv och golvvärme). Även listerna i rummet som skymtar längre fram. Det är tapetserat i båda rummen. Lådan på hatthyllan har flyttat ner till källaren. Den innehåller påskpyntet. Så lite har ändå åstadkommits. Vi har ju även utökat familjen med en person. Och det vill inte säga så lite. På tal om att föröka sig, så har vi idag njutit av första skörden jordgubbar från vårt eget land. Dessutom har vi mer än 20 äpplen i vårt äppelträd. Så låt oss knyta ihop säcken genom att säga att "he som hänn he hänn hänna". I alla fall för oss.

Är inte detta kärlek?

Följande sms-konversation utspelades alldeles nyss mellan mannen och mig:

Hon: Var är laddaren till skruvdragaren? Jenny ska låna den.

Han: I skåpet.

Hon: Hittar den inte

Han: Ta en högre pall.

Jag hittade den.

Räkmackan

Min store lillebror blev idag 28 år. Han är nasejårdans bra min bror. Nu har vi kramats och sagt hejdå för den här gången. Skulle alltid vilja få umgås mer. Finns alltid en kaffekopp till att dricka. Ett spel till att spela. Ett företag att starta. En sång att skriva. En dröm och vision att dela. Något av det bästa jag fått i livet är mina syskon. Puss på er!

Ut med det nya, in med det gamla!

"Hela du är ju som ett enda loppis" sa pappa till mig för några dagar sedan. En komplimang tycker jag. Att göra fina loppisfynd gör mig glad. I regnet med halvtrötta barn hann jag idag göra några inköp på campingen. Där är det för övrigt loppis varje onsdag under sommaren. Fantastiskt. Förutom några barnkläder som barnens farmor betalade, så satsade jag på kreativt utvecklande saker till kidsen. En liten sockerkaksform, pärlplattegrejer och en annan slags pärlplattegrej. Att shoppa och ändå i stort sett ha lika mycket pengar kvar efteråt, det är min melodi!

När bloggen möter verkligheten

Det är konstigt att tänka att det finns dom som läser här regelbundet. Här där jag skriver av mig och har roligt. Lite som att kliva in i en fantasivärld. Fastän det jag skriver om allt som oftast tillhör verkligheten. Jag vill att du läser. Även om jag ibland låtsas som att bloggen inte finns. Känns som genant. Det är både en tjusning och en läskighet att inte veta vem som läser. För här delar jag utan att veta mottagaren. Du kan vara vem som helst. Idag träffade jag en person som regelbundet läser min blogg. Hon är inte vem som helst. Hon tillhör en av dom finare jag vet. Hennes son tittade på min yngste son i vagnen och sa att "den där känner jag inte igen". Han hade aldrig mött Elia tidigare. Kanske inte så konstigt. Han är ju inte gammal. Fast han har aldrig varit så stor som han är idag. Ni ser ju på bilden att tränar stenhårt. Han må verka soft så här i början, men här kommer det nog bli fart och fläkt och skavsår i öronen!

Kalasfika i Gregors

Vi har varit borta i en vecka. På ett ställe som känns som hemma. Vädret har varit strålande. Besökarna många. Vi har för det mesta varit glada. Klart det är tröttsamt när en av oss alltid har ont i ryggen, en annan befinner sig i någon slags utvecklingsfas som innebär att porslin och mat flyger åt alla håll och en tredje blir lite småless på alltihop. Som tur är så är den fjärde mest bara nöjd och söt. Det har funnits ungefär 3 miljarder fototillfällen. Jag har inte fångat dom. Bilden ovan är lite typiskt för mig. Plockar fram kameran när alla fikat färdigt. Ni ser, personen till höger är redo att stiga upp. Några kaffedrickare är inne på tretåren och sitter stilla kvar. Tårtan är uppäten. Schwarzwaldtårta som vi var uppe halva natten och fixade. Mamma fyllde år. Hon hade så klart bakat två tårtor själv och till och med dukat brickan. Det struntade vi i. Tog fram andra koppar och bakade en egen tårta. Fylld av fina intryck från veckan som gått ska jag nu lägga mig i min egna sköna säng. Borta bra, hemma bäst. Trots allt.

Många fantastiska kvinnor verkar heta Karin

Nu är det lappis. En stor konferens för hela familjen som arrangeras av ett gäng pingstkyrkor. Det finns fina programblad. Där står viktiga personer för konferenser omnämnda. Men långt ifrån alla. Dom som står omnämnda är främst sådana som syns och hörs i stora tältet. Det senaste dygnet har jag umgåtts med ett par som man kan säga ser till att musiken på konferensen fungerar och även att delar av barnens lappis verksamhet rullar på. Detta par passar barnbarn, lagar mat och diskar. Så att barnbarnens föräldrar kan sköta sina uppgifter i konferensen. Du ser nog inte denna mormor på kvällens gudstjänst i stora tältet. Då ligger hon i husbilen och vyssjas till sömns av gudstjänstsorlet via radion. Trött av dagens insats. Vad vill jag säga med detta? Jo, att livet består av mer än estradmänniskor. Att bakom estradmänniskor finns förhoppningsvis ett team. Ett nätverk. En familj. Jag skriver förhoppningsvis. För jag tror det är viktigt att finnas i ett sammanhang. Om du inte har en familj, så kan det var ett nätverk av människor som blir som din familj. Familjetanken är vacker när den fungerar. Att hjälpas åt. Olika generationer. Olika skeenden av livet. Olika uppgifter. Men ändå tillsammans. Man ska inte streta på själv. Den enda superhjälten världen behöver föddes för över 2000 år sedan. Du behöver inte rädda världen. Se istället vilken slags hjälp du kan vara för dom som finns i din närhet. I din familj eller vad du nu vill kalla det.

Reser till kärlek

Vad är man egentligen rädd att glömma när man packar? Idag var jag och drack kaffe hos en vän som ska resa till USA med sin familj i ett par veckor. Resfebern var påtaglig. Pirret hängde i luften. Vi ska inte resa så långt i sommar. Kanske så långt vi orkar. Eller nä, det där lät tråkigt. Vi reser som det passar i sommar helt enkelt. Fast det är ganska svårt att packa ändå. Även om vi bara ska åka till samma ställe där vi är var och varannan helg ungefär. Där finns lakan, handdukar, kläder, ett gäng blöjor, diverse värktabletter, linsvätska... Kanske spelar det ingen roll hur långt man reser. Den dära packningen är viktig ändå. När jag var ung och var på läger så stod det på anmälningsblanketten att man skulle ta med glatt humör. Kan man glömma det? Och om man nu ska resa längre, får man ta det som handbagage? Tänkte bara att man vill väl ändå ha det inne i planet med.

Ledig från vad?

Man blir lätt dagavill i ledighetens land. Nästa vecka ska jag försöka vara extra ledig. Sympatisera med mannen som inte jobbar då. Det blir som vår semester. Har med skral kassa lyckats fixa till oss ett all inclusive. Dock inte säker på att vattentemperaturen kommer att vara till belåtenhet. Man kan inte få allt i världen, men man ska ändå inte nöja sig med annat än det bästa. Var det därför jag smygåt billig åldrad blockchoklad efter middagen för att stilla sötsuget?