Du och jag, är vi ett undantag?

Ligger det vackra i undantaget? Tanken slår mig när jag ser alla underbara vinterbilder på Facebook idag. Jag tänker mig att det för tillresande julfirare blir ännu vackrare. För dom som det inte blivit vardagsmat för. Där vyerna kanske inte längre bär samma fascination. Mina föräldrar bor naturskönt vid älven. Nya besökare berömmer utsikten. Bor man där året runt tror jag man måste bestämma sig för att fortsätta se det vackra. Min mamma är föredömlig på det området. Hon förundras fortfarande av sin varjedagsutsikt. Hon var en av dom som delade sina bilder på vackra vyer idag. Igår tjuvstartade vi julen med svärföräldrarna. Vi har haft en mysig helg trots att mannen jobbat emellanåt. Det har varit lugnt. Sista halvtimmen innan han skulle iväg och jobba idag uppstod en stress. Tror den satt hos mig. Vad kort sträckan kan vara från det lugna till puttrande surhet. När mannen åkt till jobbet tänkte jag på det där om det vackra ligger i undantaget. Vi glömmer lätt det vackra som finns nära oss. Alla dagar. Tar för givet. Det gäller att fortsätta förundras över sin varjedagsutsikt. Och känna tacksamhet. Den är en gåva.

En hälsning

Hej min blogg! Du är inte bortglömd, jag vet bara inte hur jag ska förhålla mig till dig just nu. Du har fått mig att förstå hur mycket jag tycker om att skriva. Andras uppmuntrande ord har också hjälpt mig att förstå. Genom dig har jag fått skriva av mig lite av det som bubblar inom mig. Det glada och det ledsamma. Kanske har det sistnämnda behövts mest. Eller är det glädjen jag behöver skriva om så att jag aldrig glömmer? Livet just nu är välfyllt. Jag skulle inte påstå att jag har lite tid. Det jag har lite av är tid med bara mig. Fast har jag inte alltid strävat mot det? Det jag vill säga är att jag inte vet hur det blir med det här. Kanske blir det så att jag skriver här i väntan på det stora författargenombrottet? Tack för att du finns hur som helst!

Att visa upp sig

La ut en bild på mina lussekattsbakande söner i några sociala medier. Det är svårt det där. Av flera aspekter. Tänker främst på det där att visa upp en fasad. För hur mysigt det än ser ut så är vi fortfarande människor, varav två väldigt unga människor. Vi skrattade och lyssnade på stämningsfull musik. Men det var även gråt och degkastning. Jag hoppas att jag inte målar upp en osanning med vad jag fotar eller skriver. Jag tycker mycket med livet är fantastiskt. På samma gång är det väldigt intensivt att ha småbarn(det är säkert ingen vilostund med äldre barn heller). I ärlighetens namn är det lätt att dagarna känns som en lång och fartfylld sträcka som leder till att jag får gå och lägga mig och sova för att samla kraft inför nästa dag. Då när det glimmar till. När jag hinner göra det jag vill. Baka lussekatter med mina barn. Då är det svårt att låta bli att skvallra på Facebook.

En av mina bästa

När jag gick högskolan hade vi en uppgift att skriva en dikt. Med min tanke i Jönköpings centrum skrev jag den här dikten på någon minut. Jag minns att jag stod vid det kaklade matbordet i lägenheten på Bymarken med den fantastiska utsikten. Min lägenhetskompis hängde inte riktigt med på mina poetiska utsvävningar(tycker om henne ändå). Läraren gav mig de finaste lovord. "Den har plats för många bottnar", skrev han och tyckte den var färdig för en antologi. Jag tycker detta ögonblicksverk håller än idag. Anser att det hör till ett av guldkornen i min samling. Länge leve den barnsliga spontaniteten! Här kommer den:

Hon gör änglar i snön
för hon vet inte än
att man inte gör så
mitt i parken
mitt i staden
en vanlig tisdag.

Hurra för svärföräldrarna!

På väg till parkeringen efter avslutad arbetsdag(när nu en arbetsdag slutar för oss i lärarkåren är en annan femma) för att hämta bilen sms:ar jag svärmor "vill ni ha middagsgäster?". Får snabbt svaret "ja, välkomna". Hämtar upp barnen från sina förskolor. Den ene springer emot mig med ett skrattande ansikte och den andre säger nej och traskar iväg till sina leksaker. Den ene säger dom har ätit för en hel avdelning, den andre har petat i sig lite majs. Sötaste barnen i världen. Åker till svärföräldrarna. Känner en tacksamhet till livet. Det lilla känns stort en novembrig tisdag.

Tittar tillbaks och hittar mig själv

Så här skrev jag i bloggen för två år sedan:

Jag är 31 år. Känner mig ung, så länge jag inte nämner min ålder. Jag kan vara ganska lat, men ändå få mycket gjort. Jag gillar ordning och reda, men lever inte alltid upp till mina ambitioner. Lådor och burkar med etiketter gör mig glad. Utger mig ibland för att vara en slarver även om det bor ett kontrollfreak inom mig. Jag älskar att fika. För mig innebär att gå på stan främst att besöka ett kafé. Lyckas nästan alltid göra frukoststunden till en evighet. Tycker om att återanvända. Går gärna på Second Hand. Finner belästa, kreativa och målinriktade människor attraktiva. Gillar inredning och skapande, även om jag själv oftast bara kommer till tanken. Jag är kristen. Tror att Jesus lever, men har ändå svårt att få ihop vissa saker. Jag är också fru, mamma, lärare och husägare. Det bloggar jag rätt mycket om. Jag är lycklig. Det är jag.

Det mest stämmer ju. Förutom att jag är 33 år nu. Och lite tröttare. Men jag kommer igen. Det känner jag.

God morgon pappa!

Det var lite rart när de två små barnen gick med sina morgonstappliga ben med varsitt paket i famnen till sin pappas säng. Minstingen gav motvilligt ifrån sig paketet medan den äldre sa hurra, hurra, hurra. För det ska man ju göra vid paketutlämning. Sen var det så där mysigt en stund som det kan vara ibland. Alla fyra i stora sängen och alla glada trots att föräldrarna nog kunnat sova en timme till. Alla morgnar är inte så gulligull. Ganska vanligt att dagen inleds med gråtigråt och panik efter grötigröt. Men idag var det som enligt manus. Iallafall just då.