Ursäkta om jag tjatar men...

Lördagen får ett extra mysigt skimmer när jag jobbar på veckorna. Den blir som mer speciell. Idag har jag umgåtts med den här sköna killen. Kärlek! Fler personer har varit med och spridit solsken denna dag under shopping, fika och middag. Men alltså sonen. Lille promenadkillen som levererar så mycket glädje så jag får träningsvärk i kinderna. Dom där tårarna torkar ju snabbt, men leendet finns kvar!

Nu är programmet slut, så du kan vakna och gå och lägga dig.

Så sa mannen till mig igår. Vi såg lite tv och jag slocknade visst. Kan vara så skönt att vara trött. Jag är det väldigt mycket nu på kvällarna. Skönt att vara trött när det inte är något riktigt akut man behöver vara pigg för. Nu ska jag baka morotskaka, duscha och sen vara trött resten av kvällen. Det är ju kroppen som pratar med en. Ingen idé att stå emot.

Vila för trötta fötter

Lördagens utflykt blev till Second Hand och ICA. Ibland behövs det inte mycket. Eller är det så att litet utbud gör att man ser godbitarna i en vanlig matbutik? Eller har jag inte högre krav? Men alltså, där fanns till och med en stol om man var trött i benen. Alldeles vid gratisbananerna för kidsen. Nästan lika genomtänkt som det stora möbelvaruhuset. Vi har haft en störtskön helg. Måste åter slå ett slag för vårvintervädret som vi börjat få smaka på här i norr. En applåd till solen! Killen på bilden var egentligen inte trött i benen. I söndags ville han aldrig sluta gå på isen. Han och solen sken ikapp!

Nu är det slut på veckan...

Ljuva helg! Dig jag välkomnar med öppna armar! Gjorde ett fint avslut på jobbet. En dag som förväntades bli intensiv och lätt kaotisk utvecklades till en helt okej dag. Trolldegen blev inte ett fiasko. Nu firar vi den här helgen på annan ort. Helpension och utflykt till Second Hand. Ska lägga mig under täcket och njuta av tanken att väckarklockan inte ringer imorgon. Bara den levande väckarklockan, men den har oftast trevligare signal. Sedan ska jag inte oroa mig så mycket. Saker och ting kommer att ordna sig. Jag och mannen är ett kreativt team. Världen är dessutom full av hjälpsamma människor. Det är ingen belastning vi väntar, det är en gåva. God natt!

När det kommer till att föda barn...

...så har jag lite frågor:

Vilket datum blir det?

Vad ska barnet heta?

Hur ska jag lyckas lyfta Aron i vagnen (alternativt i bilen) den första tiden eftersom jag egentligen inte får lyfta tyngre än den nyfödda bebisen de 2-3 första månaderna?

Var ska Aron sitta och äta?

Vad gör Aron när jag ammar?

När kommer jag att kunna sova?

Ska jag klippa lugg?

Dessutom har barnet lagt sig på tvären. Är det inte typiskt!? Inte undra på att jag tyckt att det varit svårt den senaste tiden att sitta bekvämt. Svårt att ha rak hållning när det är ett litet huvud som trycker sig upp mot revbenen. Egentligen vill jag inte klaga. Smärtan och obehaget är en fis i rymden i jämförelse med den skatt jag bär.

Jag vet inte varför jag gillar Norrland

Sucka åt kylan kan man ju göra. Less är förnamnet. Trots kylslaget ansikte kände jag ändå hopp när jag och Aron begav oss till förskolan imorse. Jag såg ljuset! Vintermörkret börjar lämna plats åt vårljuset. Alla hjärtans dag. Jag fick en liten plastblomma av en elev. Sådana gåvor tillhör något av det bästa. Ikväll finns inga måsten. En stund i soffan hägrar. Sen måste ni förstå att det inte går att komma ifrån att tänka miljarders tankar på att det snart ska titta ut en ny människa. En familjemedlem. En liten älskad plutt. Cirkus en månad kvar nu. Läskiga underbara känsla.

Kommentar till torsdagen

Det jag inte hann städa, städade mannen medan jag fixade gårdagens middag. Senare på kvällen vann jag budgivning på Tradera. Ett par gravidmjukisbralls. Mina önskningar har alltså gått i uppfyllelse. Inte tokigt alls.

Fredagens tårta

Jag har ofta vansinnigt roligt på jobbet. I synnerhet med mina kollegor. De yngre förmågorna som ingår i mitt arbete lockar fram hela känsloregistret hos mig, men det är en annan historia. När jag började arbeta igen efter föräldraledigheten var det som att komma in i en stor kram. Jag kände mig så välkommen. Kanske till och med efterlängtad. Jag vet inte hur det började, men jag sa skämtsamt till en kollega innan jag började om att jobba, att han skulle fixa en tårta för att fira att jag kom tillbaka. Tårtan uteblev och har varit ständigt tema på skämt och gliringar. En dag när jag satt nersjunken i soffan i personalrummet kom kollegan in och jag trodde att han bar på en tårtkartong från det lokala bageriet. Jag blinkade till och tittade extra noga. Det var en bunt med kopieringspapper han bar på. Man ser det man vill se. Idag när jag satt och förberedde det sista för veckans avslutande lektion kom kollegan in med en kasse i handen och ett leende på läpparna. Här har du din tårta, sa han. Jag blev nästan generad. Skämtet hade blivit verklighet. Och jag blev så glad för att det finns så fina människor och att jag har förmånen att ha så många av den sorten runt mig. Ibland är det så lätt att jobba. Jag förstod att jag skulle tycka att tårtan var god. Den fina gesten var den godaste ingrediensen.

Torsdagens önskelista

Inte mycket fattas mig. Denna kväll önskar jag mig dock:

• ett städat hem
• ett par mjukisbyxor som passar en liten gravid kvinna

Punkt 1 kan jag göra något åt ganska omgående. Så jag gör det nu. Chockar mig själv och halva mänskligheten.

Jag kan baka, jag är inte rädd

I år när tanken på att baka semlor dök upp bara köpte jag jästen och gjorde slag i saken. Detta har resulterat i att vi kan fika semlor när vi är sugna på det. Dom blev så goda dessutom. Jag känner mig nöjd. I övrigt räknar jag mycket nu. Nedräkning. Funderar på vilken vecka det är. Tänker hur många veckor det är till sportlov. Efter sportlovet är det inte många arbetsdagar kvar. En slags ledighet väntar. Längtar. Självfallet också efter det lilla ofattbara i magen. Å då snackar jag inte semlor.

Där vi hör hemma

Vi fick en god natts sömn. Det gör skillnad. Men ganska snart ville jag att sonen skulle komma hem igen. Han hör ju hemma här. Det hör ju till livet nu att han ska vara med överallt. Att vi behöver anpassa oss efter honom. Mat- och sovklockan. Grejer här och där. Gråt, gnäll och massa kärlek. Nu väntar en myskväll i min ensamhet. Mår inte hundra. Än. Men På spåret ska jag orka med och sedan krypa ner i en nybäddad säng. Det är inte synd om mig någonstans!

Och mina händer luktar klorin

Idag fick jag och mannen en ledig dag tillsammans. Mannens mamma kom och hämtade upp vår son i gryningen och han sover även över där. Detta skulle kunna ha varit en riktigt mysig dag. Men. Igår strax före 23 kom magsjukan eller kanske matförgiftningen på besök. Jag och mannen tillbringade natten på varsin toalett. Idag har vi mest sovit och försökt börja få i oss lite mat. Galet vad sliten man blir. Hoppas bara att pappa, som var på middagsbesök, och sonen klarar sig. Sedan hoppas jag också att natten ska göra underverk. Vill att helgen ska bli toppen!

Även jag skriver om Duvan cup

I helgen var det Duvan cup. När man har mer koll på juniorturneringens spelare och dess föräldrar borde det betyda att man börjar vara till åren. Det är mycket som inte är som förr. För första gången gjorde jag ingen insats där förutom att betala inträde och köpa fika. Betala inträde, har jag gjort det någon gång förut? Och fikabiljetter brukar jag ha mängder av. Ett år hade jag dessutom parkeringstillstånd bakom skolan. Tiden rusar fast det är långsamt ibland. Duvan cup rymmer många tankar och spår. Skulle kunna göra en längre skrift om min lillebrors väg från burkinsamlingsansvarig, till huvudansvarig och sen ledare för ett av de mest framgångsrika svenska innebandylagen. Eller the story om jag och mannen. Som alltid varit nära varann men bara känt varann dom sista ljuva åren. Vi spelade exempelvis i samma lag under Duvan cup för massa år sedan. Men brydde vi oss om det då? I år fick jag i alla fall ryggvärk i flera dagar på kuppen. Åldern tar ut sin rätt. Eller kanske främst barnet i magen. På tal om det. Idag var det ett riktigt kodak moment när jag låg på britsen hos barnmorskan. Hon skulle mäta magen och lyssna på hjärtljud. Mannen och sonen var med. Sonen satt bredvid mig på britsen och knackade försiktigt på magen. Vem där?

PS. Både den här och den här skriver om nästa års cup. Verkar lovande!