Jag säger inte att allt är som förut

För ett tag sedan satt jag och bläddrade i gamla fotoalbum hos mina föräldrar. Förresten, finns det nya fotoalbum? Sätter vanliga människor, jag räknar bort scrappare här, in bilder i album nu för tiden? I albumet var en bild från när vi hade besök av en av mammas bröder med familj. Bildtexten lydde typ att "barnen ville inte somna på kvällen, så går det när man tänkt mysa ifred". På bordet var diverse godsaker uppdukade. Lite så var det här ikväll. En av mannens mostrar med familj var här. Vi har ett spel som vi alltid spelar när vi träffas. Vi bestämde oss för att vara hemma hos oss så att äldste sonen kunde få sova. Kunde. Kunde inte. Han sov minst 3 timmar under dagen och missade nästan annat finfint Stockholmsbesök. Han hade inte superbehov av att somna tidigt ikväll. Jag satt på kökssoffan med en son på varje sida. Deltog i spelet. Försökte hålla någon slags strategi, underhålla äldste sonen så att han inte förstörde spelplanen och ge nappen till yngste sonen så att han skulle sova vidare trots att diverse spelmarkörer kom flygande i luften tack vare hans storebror(tilläggas bör att jag inte var ensam runt bordet om att engagera mig för kidsen). Det var en trevlig kväll, det var det. Så här i efterhand kan man tycka att jag eller mannen kunde ha avstått att spela. För hur trevligt det än var, så hade jag en stressad känsla inom mig när gästerna åkt hem. Otillräcklighet kanske? Men det är väl så, allt funkar inte som det en gång gjort. Även om det går att ha med sig barn på mycket. På det mesta. Så är det ändå något som är annorlunda. Det bästa annorlunda som finns.

För er som undrar heter spelet "Ticket to ride". Vi spelade USA-versionen ikväll.