Strålar av kärlek

Vad gör man när man går bredvid mannen på en gågata, med adventsbelysning som lyser upp den mörka himlen, utan att ha en barnvagn att styra framför sig? Jo, man går hand i hand med sin man. En barnfri dag i björkarnas stad. Vi hann äta lunch, gå på kafé, köpa julklappar och annat trevligt. Men bäst av allt var ändå, att ha händerna fria så att jag kunde lägga en i min mans hand. Det var ju ändå här hela karusellen började. Att jag och han upptäckte varandra. Valde varandra. Och nu lever med varandra. På en gågata, med adventsbelysning som lyser upp den mörka himlen, känns det nästan för bra för att vara sant. Men det är sant. Hand i hand. Igår, idag, imorgon.

Ikväll kallar jag er skatter

"Jag lever genom möten", sa Jan Carlzon på Skavlan ikväll. "Jag kan inte komma på särskilt många mänskliga aktiviteter som kräver så stor flexibilitet, förmåga till mångsidigt tänkande och snabb bearbetning som socialt samspel". Så skriver Ross W. Greene. Författaren till en kursbok jag försöker pressa mig genom i helgen och skriva argumenterande frågor till. Denna dag har tillbringats till stor del runt vårt matbord. Som att jag öppnat skattkistan jag har med människor som finns i mitt liv. Några av dom har besökt oss idag. Första besöket blev mycket graviditet, förlossning och livet som mamma. Nästa besök blev en härlig röra om allt mellan himmel och jord. Människor i olika åldrar från 1 till dryga 80 år. Vad vore jag utan dessa möten? Sms:ar under kvällen med en vän som bor lite för långt bort. Och jag känner hur glad jag är att hon finns i mitt liv. Även om våra respektive vardagsliv rullar på utan att vi så ofta varken ses eller hörs. Så finns hon alltid med i mitt liv ändå. Så är det med dom här skatterna, människorna.

Nu smäller det!

Vi ramlar in i advent. Tömmer kartonger på stjärnor och glitter. Letar sladdar och reservlampor. Köper saffran för att det är så billigt i år. Drar igång "lyxig saffranskaka" som har jäst klart lagom när middagsstressen är på sin topp. Att göra egen vaniljsås är inga problem. Stoppa in nappen i barnets mun och hoppas att han är nöjd med den en stund. Medan saffransdegen jäser hinner jag ju göra dom där adventskakorna också. Mannen passar på att fixa nytt silikon på kaklet vid diskhon. Åsså lite middag på det. Ja, varför inte göra allt på samma gång? Vet ni vad? Just nu är det ganska skönt. Vi njuter av att vi är lediga. Vi har som landat i det. Att det tar en timme innan adventstjärnan hänger på sin plats gör inte så mycket. Advent. Väntan på något större. Så mycket bättre.

Att få ett läkarintyg när det är helg

Vårt besök blev alltså sjuk. Så pass att hon inte kunde resa vidare som planerat. Hon behövde därför ett intyg från en läkare. Eftersom detta utspelade sig under en helg var det akuten vi vände oss till. Jag gick först in för att anmäla ärendet i receptionen. Man kan väl säga att jag inte blev så väldigt bra mottagen. Vi fick till slut ändå komma in i väntrummet. Där blev jag lätt provocerad av en tavla på väggen med akutens vision. Det var fina ord om vänligt bemötande och god atmosfär. Fina ord på papper finns det gott om. Nog var det en vision. Mitt möte den dagen levde inte upp till orden på tavlan. "Har hon passet och alla papper med sig? Klarar hon verkligen inte av att resa? Ett läkarintyg är väldigt dyrt!" Som tur var satt min vän i bilen, hon var så svag att hon inte orkade stå upp, och slapp höra eländet. På grund av andra olyckor åkte vi hem och återvände på kvällen. Då blev bemötandet av ett annat slag. Det var fint. Vännen fick ett eget rum. Hon blev undersökt av glada sköterskor. En läkare kom in med intyget. Jag fick förklara för läkaren vad panodil var för slags värktablett. Lite lustigt. Hur dyrt tror ni intyget var? 300 kr. Precis som ett läkarbesök. Australien och Sverige har nämligen ett fiffigt avtal som gör att man bara betalar ordinarie pris och resten fixar landet dit. Nu var det så att datorn där man skulle betala inte fungerade. Dom undrade om vi kunde komma nästa dag istället. Haha! På hur många ställen i vårt avlånga land eller på vår runda jord händer det? Den där tilltron till människan. Jag tycker det är härligt! Det var också härligt att det var kvinnan jag träffade i receptionen tidigare på dagen som även jobbade dagen därpå. Mötet denna gång blev mycket bättre. Som en slags revansch. Länge leve sjukvården säger jag! Även om man träffar på ett och annat rötägg, så finns det så många fantastiska människor inom denna bransch!

Do you speak English?

När vi inte reser ut i världen, så kommer världen till oss. Denna gång i form av en fantastisk människa från andra sidan jorden. Australien. Vilket vitaminpiller rakt in i vår familj! Dessutom undrar jag om kanske engelskan har en läkande effekt? Det har som känts lättare allting. Härom natten när jag vaknade av att Aron hävde upp ett tjut, stötte jag i mannen och bad honom att gå till Aron. "Can you go to Aron?". Jag ruskade lite på mig och sa sedan: "Kan du gå till Aron?". Började kvickna till och skrattade lite lagom småhögt. Engelskan hade satt sig på hjärnan på mig. Så till den grad att när jag blev väckt mitt i natten så tilltalade jag min man på engelska. Förresten, körde er lärare med en sån hotmetod? Jag kommer ihåg när vi skulle traggla multiplikationstabellen. Vår lärare sa: "Ni ska kunna den som ett rinnande vatten. Om ni så blir väckta mitt i natten ska ni kunna den!". Konversationsengelskan verkar jag ha tagit till den nivån i alla fall. Nu har vår fina gäst åkt vidare till andra resmål. 16 platser ska hon besöka under hennes turné. Hon blev kvar lite längre än tänkt på grund av någon slags magåkomma. Att vara Florence Nightingale tar på krafterna även om jag tycker att det är en förmån. Nu ska vi ha fredagsmys här på söndan. Mannen har avslutat sin jobbarhelg. Och på tal om slut så kommer jag att börja jobba i januari. Att börja sluta. Det är ett roligt uttryck tycker jag.

Vad är det för en dag?

Jag har haft förmånen att få växa upp med en närvarande pappa. En pappa som fanns där när jag tappade mina första tänder, när jag lärde mig cykla och när jag skulle träna på engelska glosor. En pappa som vallade skidor och skjutsade till diverse aktiviteter. En pappa som, tillsammans med mamma, tog med oss syskon på husvagnssemestrar lite varstans i vårt avlånga land. En pappa som smittade mig med sin kärlek för vackra formuleringar och sköna musikarrangemang. En pappa som ringer till mig nu i vuxen ålder en extra gång för att fråga hur jag mår. Trots att vi träffas rätt ofta så glömmer man kanske ställa den frågan. Jag har fått uppleva och upplever kärlek från min pappa. Kärlek och närvaro. Vad gör en till en pappa? Eller till en mamma för den delen. Kärlek och närvaro. Det är sånt som räknas. Inte vad som står på papperet.

Det är smöre som göre!

Mannen tycker att jag börjar bli lite tjatig. Varje gång jag tillagat något gott utbrister jag "det blir så gott med smör". Som att räddning på allt är att klicka ner smör. Kanske är det så enkelt? Riktigt smör. Inget margarinblask här inte. På tal om smör så hittade jag en hög med cd-skivor från mannens ungdom. Radio City Love Songs. Kommer ni ihåg dem? Jag minns första skivan. Jag gick högstadiet. Hade den avspelad på kassett. Nothing´s gonna change my love for you... Åh, så det griper tag i hjärtat! Sen blev det som fult att lyssna på smörmusik. Eller inte fult, men lite löjligt liksom. Som att det var för enkelt. För lättillgängligt. Precis som att nästan ingen erkände att dom hade en ABBA- eller Roxette(för oss lite yngre)-skiva hemma. Fastän dom har sålt hur mycket som helst och bevisligen borde finnas i var och varannan skivsamling. Är den enkla smaken ful? Ibland är det skönt när saker inte behöver vara så komplicerade. Lite lagom fredagsmysigt lättsmält bara. Som julskum med polkasmak.

Att ta gröten som den är

Alltså det är inte bara lätt att ha barn som sover hela nätterna. Jag vaknar på morgonen och har ont i ryggen för att jag har legat stilla så länge. Som att kroppen inte är van att vara i stillhet så många timmar i sträck. Igår var det visst kladdkakans dag. Jag åt en delicato i centralhallen på NUS i Umeå. Satt där och matade Elia och tänkte tillbaka på när vi var där för drygt 7 månader. När Elia var nyfödd och vi bara längtade hem. Nu satt jag och han och väntade på storebror som låg nedsövd och hade röntgat skallen. Mannen var med honom på uppvaket. I livsplaneringen ingår sällan såna här moment. Det är sånt där som tillkommer. Vad annat är att göra än att försöka hänga med? En trygghet en dag som denna var ändå att vi kunde vara tillsammans alla fyra. När Aron vaknat upp lämnade vi sjukhuset för en sen middag på Max. Mannen hade kokat havregrynsgröt till Elia på morgonen som vi hade med. Vi hade glömt skeden i bilen, så jag matade honom med en plastgaffel. Kall havregrynsgröt. Han är stjärna den där lille killen! Vem behöver någon speciell bebisutrustning? Åsså det där med kladdkakans dag. Vi fixade den ikväll istället. Kladdkaka. Lycka i en liten form.

En dag av ljus

Den känslan. När man varit hos goda vänner på lunch och ätit våfflor. Gått en promenad i ruggigt höstväder. När man sitter vid matbordet och skriver på en skoluppgift. När lillebror nyss har ätit och leker på golvet. När storebror nyss har vaknat och sitter med pappan i fåtöljen. När man är bortbjuden på middag. Då känns det där gråa orosmolnet inte lika stort. Det dominerar inte livet. Nu ska vi åka och tända ljus för Singa, Linus, Rut och Leopold. Dom som har kämpat den goda kampen.

Dagen grå

Idag var det grått ute. Precis som om det aldrig riktig blev dag utan var smånatt hela tiden. Idag hade jag på mig en grå kofta. Jag kände mig rätt grå inombords också. Liksom utan det där suget. Vi hade inga planer för dagen. Härligt, kanske du tänker. Jobbigt, tänkte jag idag. Inte ens wordfeud funkade på telefonen. Räddningen blev skype-samtal med min bror och hans fru. Det gav både mig och telefonen energi, för helt plötsligt funkade spelet. Jag gick en långpromenad. Handlade och besökte fina frisören. Mitt i allt de grådassiga blev det lite ljusare. Men detta var en grå dag på många vis. Något som däremot var brunt var efterrätten. Klassikern chokladpudding. Verkligen en av mina favoriter när jag var liten. Jag tror det var första gången Aron fick smaka denna nostalgins dessert. Det var en fröjd att titta på hans glada ögon när han slevade i sig puddingen. Lycka! För när allt kommer omkring så fanns allt det viktigaste runt matbordet ikväll. Mannen, den något större lille sonen, den något mindre lille sonen. Dom som ger livet färg.

Skulle jag ha varit tyst nu?

Idag kände jag mig lite osäker efter ett möte. Det kan vara otäckt att öppna sig. Att dela grejer. Särskilt när man inte känner varandra så väl. Hur de andra mottog det vet jag inte. Förutom en person. Som verkligen tog till sig min berättelse. Vi känner knappt varandra. Råkade bara få barn ungefär samtidigt. Ikväll skickade hon världens längsta sms av ren och skär omsorg. Sånt berör.