Cirka 240 timmar

Som jag har längtat efter den här dagen. Idag fick vi åka hem. När läkaren kom in till vårt rum på förmiddagen sa hon med en skämtsam stämma: "Jag hör att det är några som behöver en akut utskrivning, så barnen i behov av intensivvård får vänta." Är det sånt som kallas sjuk humor? Det jobbar många hjältar på Barn 4. Mitt i frustrationen över att det blev som det blev, så känns det ändå som en förmån att få ta emot sådan god vård i toppklass. Den här dagen har jag grubblat massor på. Mötet med sonen som jag inte träffat på en dryg vecka, nästan två. Hur skulle det bli? När vi kom in till mannens föräldrar, där Aron bott sedan förra tisdagen, så möts vi av vår son som skrattar, snurrar runt och klappar i händerna när han ser oss. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Dom här dagarna vi har varit ifrån varandra, har jag stängt av. Jag har knappt kunnat tänka på honom, för då skulle det kännas olidligt jobbigt att vara ifrån honom. Jag har varit rädd för mötet. Att han skulle reagera negativt. Åsså möts vi av en sådan otrolig glädje och han kommer emot oss med öppna armar. Älskade lille Aron. Jag är omtumlad och trött, men fantastiskt lycklig. Bilden säger väl allt?