Att ta gröten som den är

Alltså det är inte bara lätt att ha barn som sover hela nätterna. Jag vaknar på morgonen och har ont i ryggen för att jag har legat stilla så länge. Som att kroppen inte är van att vara i stillhet så många timmar i sträck. Igår var det visst kladdkakans dag. Jag åt en delicato i centralhallen på NUS i Umeå. Satt där och matade Elia och tänkte tillbaka på när vi var där för drygt 7 månader. När Elia var nyfödd och vi bara längtade hem. Nu satt jag och han och väntade på storebror som låg nedsövd och hade röntgat skallen. Mannen var med honom på uppvaket. I livsplaneringen ingår sällan såna här moment. Det är sånt där som tillkommer. Vad annat är att göra än att försöka hänga med? En trygghet en dag som denna var ändå att vi kunde vara tillsammans alla fyra. När Aron vaknat upp lämnade vi sjukhuset för en sen middag på Max. Mannen hade kokat havregrynsgröt till Elia på morgonen som vi hade med. Vi hade glömt skeden i bilen, så jag matade honom med en plastgaffel. Kall havregrynsgröt. Han är stjärna den där lille killen! Vem behöver någon speciell bebisutrustning? Åsså det där med kladdkakans dag. Vi fixade den ikväll istället. Kladdkaka. Lycka i en liten form.