tisdag 28 februari 2012

Den mysiga fröken

Jobbar med dikter just nu med eleverna. Dom går i tvåan. Igår skulle jag introducera namndikter. Ni vet, man skriver ett beskrivande ord som börjar på varje bokstav i sitt namn. Jag skrev mitt namn på vita tavlan. Hade svårt att komma på ord till varje bokstav. Sökte ett ord på M. Då räcker en kille upp handen och säger: "Du kan ju skriva mysig." Då var den dagen gjord. Dessa elever som trängs i mitt hjärnkontor, gör mig frustrerad och testar mitt tålamod. Dom ger också så mycket tillbaka. Positiva saker. Jag har ett sånt bra jobb!

söndag 26 februari 2012

Äru sne eller?


Arga snickarens efterträdare? Nja, han är snarare fokuserad än arg. Huvudet på sned har han också. Efter läkarbesök i veckan, hos samma trevliga dam vi mött tillsammans med Aron, fick vi veta att det är något han vant sig vid. Att ha huvudet på sned alltså. Ska träffa Arons förra sjukgymnast och få tips på hur vi kan träna huvudet. Vi ska försöka vända allt vi kan för att stimulera honom att använda andra sidan. Exempelvis har vi ändrat sida som han ligger på i sängen. Fast just nu ligger han i vår säng. Igen. God natt!

lördag 25 februari 2012

Alla dessa CP-undersökningar

Det blev alltså inskrivning på habiliteringen för Aron. Träffa sjukgymnast och kurator. Skriva individuell planering. Svara på massa frågor jag knappt visste fanns. Synen kollades på ögonmottagningen. Ni som varit på olika undersökningar med en tvååring vet ju hur lätt, eller svårt, det är. Att komma in på i ett rum. Sätta sig på en stol. Träffa en främmande människa som ska peta på dig med olika grejer. Du ska helst samarbeta för att undersökningen ska bli lyckad. Jag vet inte hur mycket dom såg på den där ögonundersökningen. Det såg då bra ut. Tror jag. Skulle bli kallade om ett år igen för att se om det gick bättre då. Hörseln kollades på öronmottagningen. Då var hela familjen med och drog runt som ett teatersällskap mellan väntrummen och försökte hinna ha lite fruktstund mellan hörseltesterna. Det blev också en magnetröntgen. Aron fick sövas. Och visst är det svårt att undvika tankarna på hur det var för några år sedan. Han som gjorde röntgen då. Han som inte finns här mer. "Jag ska komma ihåg att gratta dig Aron på din namnsdag." Lille Aron vaknade upp och fick en piggelin. I ett sådant där läge skulle man kunna ge honom hela världen. Han fick en maxbox. Vi körde lättade de 13 milen hem igen. Att vara tillsammans är ändå något förunderligt. Och varje sån där jobbig gruvsam grej man klarar av, bygger på några slags muskler.

fredag 24 februari 2012

Simkort?

Min telefon blev hemskickad för dåligt uppförande. Idag fick jag en ny i ersättning. Mannen tog på sig tekniskt ansvar för att få den funktionsduglig. I samma veva höll jag på att leta fram badkläder till mig. Vi ska nämligen på badhuset imorgon. Sms:ar mannen med min gamla telefon, vi befinner oss alltså på olika våningsplan och använder den typen av kommunikation, och meddelar att barnen sover. Rotar runt bland bikinidelar för att hitta något att sätta på denna, allt för snarlik en gravids, kropp. Får som svar av mannen att han behöver simkortet. Simkortet? Har vi löst något sådant kort? Eller har vi fått det i present någon gång? Ärligt talat dröjde några sekunder innan jag kopplade vad han menade. Hans hjärna bedrev inte förberedande arbete inför morgondagens utflykt. Telefonen ja! Nu har jag en smart igen. Det osmarta är dock att jag hela tiden glömmer bort lösenord. Nu krävs det ett heltidsjobb att få igång alla program igen. Tids nog mina vänner. Nu är det helg. Vi är hemma. Vi är lediga. Hur gör man då?

torsdag 23 februari 2012

Hurra!

Klockan 16:36. "Hur ser det ut hos er ikväll? Om vi tar med kaffe å gammalt juldoppa kan vi komma över en stund?" Ja, kom! Vi har suttit och skvallrat som gamla tanter och farbröder och försökt veta vem som är gift med vem och hur många tvillingpar den där familjen egentligen hade. Min fina barndomsvän som vet allt om det mesta dök också upp och kunde bidra med saknade pusselbitar. Medan vi diskuterade bantningskurer, tog vi en kaka till för att fira att Elia föddes för 11 månader sen. Det var så trevligt att jag blev lurad att tro att det var helg. Har nu ställt väckarklockan. Imorgon väntar en ny dag. Hoppas på fler sms i den där stilen! Det är min kopp te!

onsdag 22 februari 2012

Livet efter blöjan

Barn använder visst inte blöjor hela livet. Det känns hoppfullt. Igår ville Aron sitta på pottan. Framsteg. Resultat? Han släppte en fis. Undra om han alltid kommer vara så fin i kanten att han går på toa för att prutta? När Aron var knappa året satt han på pottan typ två gånger och gjorde både ettan och tvåan. Jag skulle säga att det var mer lyckträffar än kunskapskännedom. Vid en av de gångerna kände jag sådan stolthet. Hur reagerar jag spontant då? Jo, fram med mobilen och tar en bild på den fine sonen som sitter på pottan och ler. Skickar bilden till min syster och känner mig så där lagom mallig. Vad händer? Pojken och pottan tippar. Plockade fram ödmjukheten och torkade bort skiten.

tisdag 21 februari 2012

Början på vår CP-resa

För ungefär ett år sedan reagerade förskolepersonalen på hur Aron gick. Kanske var det något med höften? Vi tänkte inte så mycket på det. Vad visste vi liksom? Vi hade en läkartid inbokad på BVC för en rutinkontroll och spruta bara några veckor senare, så vi beslöt oss för att nämna det för läkaren då. BVC-läkaren sa inte så mycket utan gav oss en remiss till barnmottagningen. Vid det här laget var lillebror alldeles nyfödd. Besöket på barnmottagningen, där vi fick träffa läkare och sjukgymnast, resulterade i en höftröntgen och uppmaning att se till att Aron har stabila skor. Foppatofflor göra sig icke besvär på hans fötter. Höftröntgen. Då satt jag med Elia i väntrummet och hörde Arons gråt ljuda över hela röntgenavdelningen. Jag visste inte då att det skulle fortsätta vara jobbigt. Jag trodde att ett positivt röntgenbesked skulle vara det bästa. Men visst borde det vara lättare att laga en höft än en hjärna? Det visade sig inte vara något knas med höften. Jag tänkte att det kanske bara är någon utvecklingsgrej. Han kanske måste träna mer på att gå helt enkelt. I juni när det var soligt och varmt och sommaren just hade börjat. Då sitter vi återigen på barnmottagningen. Undersökningen har gått bra. Läkaren säger något i stil med att "eftersom det inte blivit sämre kan vi utesluta en tumör". Första chocken. Tumör? Han är ju bara lite dålig på att gå! Läkaren fortsätter att prata. Säger att deras arbetshypotes är att han har en lindrig CP-skada. CP-skada? Är man CP-störd då? I det här läget tänkte jag inte mycket alls. Det var mest bara tom chock. Med den tomma chocken åkte vi hem. Skulle återkomma vid Arons 2-årsdag. 3 månader senare. Det finns många faktorer som samverkar till att sommaren för mig var som ett töcken. Självklart var detta en av faktorerna. Samtidigt är det ju inte hela världen! Det kunde varit värre. Min syster fällde dock kommentaren som varit den jag upprepat mest under den här tiden "det är ändå en sorg att allt inte är som det ska". I september, dagen före Arons 2-års dag, fortsätter CP-pratet. Det är så det är. Nu ska syn och hörsel kollas, hjärna röntgas och inskrivning på habiliteringen ske. Det skriver jag om någon annan gång. Tänk att man kan tro att allt är bra fastän det inte är det?

lördag 18 februari 2012

När är det mysigt?

En kollega berättade en historia ur hennes familjs verklighet. När dom hade dukat upp med godsaker, tv:n visade favoritprogrammet och ledigheten lagt sitt skimmer över det vardagsgrå, då låg barnen i soffan och bråkade. "Sluta bråka, nu ska vi ju ha fredagsmys!" Finn fem fel i den meningen liksom. Vi skrattade åt situationen. Det kan man göra i efterhand. Kollegan berättade sen att dom köpt en ny soffa och att fredagsmyset nu brukade infinna sig. Om det nu beror på soffan eller på att barnen blivit äldre kan man ju undra. Det gäller att hänga med när man lever tillsammans med barn. Fånga guldstunderna. Överleva gnällgråtförtvivlanbajsskrikspott-träsket. Vår fina lördag idag kan beskrivas på olika sätt. På förmiddan hann vi grilla korv ute, åka skoter, åka pulka, skotta snö, kasta oss i snödrivor, sparka (spark) och nästan se solen. Samtidigt hände massa gråtrelaterade saker också som gör att jag som vuxen är på helspänn för att det ska bli så bra som möjligt. Mycket väsen för ingenting känns orättvist att säga. Men det går åt en hel del energi bara för att ta sig ut och grilla en korv. Skickade ett frestande mms från vår grillstund. Frestade med det fina. Gemenskapen, elden och korven. Gråt och skrik gör sig inte så bra på bild. Inte heller i minnet. Därför väljer jag att minnas detta som dagen då Elia i färgsprakande overall gjorde sin entré på snöhyddohögtidens underbaraste plats! Känner glädje över att det ljusa fortfarande dominerar i mitt liv!

torsdag 16 februari 2012

Sommaren är under snön

När jag klev ut genom ytterdörren imorse för att ta mig till jobbet, kom grannen på andra sidan gatan gående mot brevlådorna. Följande dialog utspelade sig:
- Nu är det kallt, sa han lite bistert.
- Var är sommaren? undrade jag lite muntert.
- Under snön
, svarade grannen.
Så klart.

tisdag 14 februari 2012

Det rara med alla hjärtans dag

Som vanligt steg jag upp före övriga familjen idag. När grötarna var kokade och tekoppen stod och drog bakade jag en hjärtlig kladdkaka. Kladdkakan var färdig precis när resten av familjen gjorde entré i köket. Ibland funkar det. Aron hetsåt gröten och slängde blickar mot den hjärtliga kladdkakan. Fast eftersom vi är hälsosamma vänner i det här huset, fick han slänga sina blickar mot Fåret Shaun istället. Kladdkaka blev det till efterrätt*. Vid middagen. Cyklade till jobbet med den tillfredsställelse det ger att hinna det man har tänkt. Hur ofta händer det liksom? På jobbet fick jag och kollegan en alla hjärtans-gåva av en elev. Jag blev varm inombords. Så fint! På tisdagar arbetar jag på fritids. Tittade på alla barn som gjorde olika hjärtliga hälsningar. Barn som just lärt sig skriva. Som plitar ner kärleksförklaringar till sina föräldrar. Kanske måste det till en sån här dag för att vissa kärleksfulla saker ska bli sagda? För att toppa den här rara dagen, ska jag promenera till min syster. Dricka te och försöka lösa så många världsproblem vi bara kan under en dryg timme.

*= Det var någon som hade ätit av kladdkakan under dagen för det mesta var faktiskt slut när det var efterrättsdags. Denne någon hade dock införskaffat fler bakverk, så sockerchocken uteblev inte! Hjärtligt gott!

söndag 12 februari 2012

Välkommen sömn!

Från virrvarr till tystnad. Från lek till sömn. Det är fascinerande att befinna sig i rummet där barnen ska somna. Försöker skapa lugn. Då börjar 10-månadersingen fejkhosta. Han som inte ens kommit på hur man kryper fejkhostar så han får igång storebror. Jag har närt två clowner vid min barm. Några minuter senare, en evighet en kort sekund, är det tyst så när som på tunga andetag. Är det möjligt att dom sover? Då återstår det för mig att resa mig från pallen, ta mig en trappa ner och ge mig hän åt det aldrig sinande plocket. Imorgon är en annan dag. För oss i branschen, i den här landsändan, säger jag bara: 3 veckor till!

fredag 10 februari 2012

Vem vill bli pensionär?




En fredag med skiftgång. Kommer hem från jobbet, tar en snabbdusch och hinner tvärfika med mannen innan han åker på jobbet. Eller jag tvärfikar inte. Sitter kvar med tekoppen än. Båda barnen sover och jag laddar för några intensiva timmar innan det är dags för dom att sova igen. Jag har inte hängt med så mycket i den här pensionsdebatten. Jag tycker ändå att den blir lite överdriven. Alltså till statsministerns fördel. Dom där skämtteckningarna om att gamla människor som knappt kan gå ska jobba. Eller skola om sig till något helt opassande. Överlag är jag ingen förespråkare av att jobba. Jag är dock för sysselsättning. Jag tycker det är en intressant tanke att höja pensionsåldern. För dom som har hälsan och arbetsuppgifter som kan anpassas så klart. Kära vänner, jag har en naiv syn på livet kan tyckas. Kan så vara. Personligen har jag aldrig trott att jag ska bli pensionär. Jesus hinner väl komma innan. Särskilt om jag ska jobba till 75.

måndag 6 februari 2012

Älska barnet!

Igår, äntligen, lyckades jag och min väninna ha tid samtidigt för ett samtal. Hon som just fått barn. Det var en glädje att ta del av hennes förlossningshistoria. Höra hennes lyckliga stämma. Ana nybebisjoller. Det varade dock inte länge för när väninnan förde telefonen mot sonen så avslutade han samtalet med en liten fingertryckning. Inte illa av en treveckors! Men, hörrni! Alla barn föds inte in i familjer med föräldrar som tar emot sina barn med tindrande ögon. Alla barn blir inte kramade just för att dom är den dom är. Alla barn blir inte ivägsläppta för att pröva sina vingar. Testa sina gränser. För att sedan få återvända till den trygga vuxna människan som står kvar. Väntar. Längtar. Älskar. Det tar väldigt mycket energi av mig att bearbeta mötet med dessa trasiga barn som jag träffar i jobbet. Även fast jag bara är pedagog. På ett vis är det ju så enkelt. Att älska ett barn. Göra sitt bästa för att ge barnet det han eller hon behöver. Och ändå verkar det vara så svårt. Tycka vad du vill om skolan, men där finns människor som sliter sitt hår och går över gränsen, för att elever, på olika vis, ska överleva. Det saknas ofta pengar i skolan, men det saknas sannerligen inte engagemang för att eleven ska få må bra! Struntar i om jag är partisk. Jag har rätt i alla fall! Så de så!

lördag 4 februari 2012

Om melodifestivalen

Jag är uppvuxen med melodifestivalen. När jag var ung så var det inte insamlingsgalor var och varannan helg på tv. Jag minns faktiskt inte så mycket tv-tittande så här rent spontant. Melodifestivalen. Då dukades det upp med skålar fyllda med chips, ostkrokar, godis och säkert något annat gott. Det var då man åt. Åtminstone minns jag det så. Läskeblask. Och ett program som aldrig tog slut. Jag var trött redan som barn även om min mamma alltid sagt att jag inte behöver så mycket sömn. Det är för övrigt samma mamma som ser sömnen som lösningen på det mesta. Har du ett prov i skolan? Se till att sova ordentligt! Är du sjuk? Se till att sova ordentligt! Jag somnade ofta framför melodifestivalen. Vi hade bäddat med våra täcken framför tv:n. TV:n som satt ihop med en ställning med hjul. Det var annat än plattisarna det! Det fanns ingen fjärrkontroll på den tiden. Inte hemma hos oss iallafall, så vi förbrände 2-3 ostkrokar varje gång vi skulle höja volymen. Jag minns inte att jag drömde om att stå på melodifestivalscenen. Det är väl mer i vuxen ålder. Tänk att få vara programledare! Lät fantasin flyga iväg medan jag borstade tänderna ikväll. Viftade med armen. Levde mig in i rollen. Slungades tillbaka till verkligheten med mitt flottiga hår och nergrötade tröja i samma veva som tandkräm rann nerför kläderna.

Denna kyla kräver ett inlägg




Första gången jag vaknade imorse kände jag mig så glad. Vi är hos mina föräldrar. Lugn, ro och massa godsaker. Somnade om. Vaknade efter någon timme. Kollade termometern. - 42. Jag la mig under täcket igen. Det är bedårande vackert ute idag. Men det väljer vi att se genom fönstret.

fredag 3 februari 2012

Ett litet försök




Testar nu för första gången att blogga från telefonen. Det gäller ju att samarbeta med nya teknik även om just den här är rätt gammal. Nu är jag på väg till soffan för att försöka ta reda på vart vi är på väg.
Related Posts with Thumbnails