Här. Där. Nu. Då.

Försöker bromsa tiden. Backa tillbaks. Förflytta mig. Efter en helg med begravning är det nära till nostalgiska tankar. Jag minns det som var. Hur det var. Hur han var. Vill tillbaka. Och samtidigt helt nöjd med att vara här. Har träffat delar av släkten. Känt hur mycket jag tycker om dom. Hur bra jag mår av deras närhet. Vill förflytta mig. Alltid vara nära. Dela en vardagskaffekopp. Ta en promenad en vanlig tisdag. Fantiserar att jag bor nån annanstans. I sydligaste Sverige. I huvudstaden. Vid norrlandskusten. Kommer hem till vårt lilla vita trähus och känner att här bor jag. Alla dessa känslor. Och att förstå vad som är vad. Landar i kärlek. Stannar kvar. Längtar bort. Känner frid.

Kladdkaka för alla slags dagar

På barnmottagningen med yngste sonen i måndags. Läkaren säger att det inte är aktuellt i nuläget med hjärnröntgen. Skönt besked. Ändå klump i magen för att det tidigare varit aktuellt. Att hon blev konfunderad förra besöket. Jag tar upp lite för många gånger exemplet att han sitter framför tv:n och kollar snett. Läkaren säger att han är så liten att han inte behöver se tv. Det vet vi väl alla föräldrar vad förskräckligt bra tv:n ändå är? Fast när man pratar om det ska man säga att det är dåligt. Särskilt med såna som vet. Det ska väl vara en balans med det mesta tänker jag. I samma veva som jag försöker förklara bort tv-tittandet för läkaren, säger sonen hejdå till läkaren. Sedan tittar han på mig och säger "pela äppen". Den meningen översätter jag inte för läkaren. Som fel tillfälle efter tv-förmaningen. Jag vill spela på Ipaden. Går på något vis lättad ut från läkarrummet. Kollar telefonen. Sms från mannen som är med äldre sonen på badhuset. Han ville inte bada. Åsså den där klumpen i magen igen. Och den där irriterande ordbristen. Åker hem med barnen. Bestämmer mig för att fika något som inte klassas som nyttigt. Det är vi väl värda? Kommer hem och möts av Kallas hurtigt glada ansikte från reklambladet. Stör mig på att hon kan vara vältränad och glad. Öppnar kylskåpet och hittar kladdkakerester. Om inte annat så är jag glad.

PS. Sen säger världens bästa psykolog att det är bra att äldste sonen kan säga nej. Lutar mig mot det då.

Trettiotreårstrotsen

Jag lyfter upp honom mot stringhyllan som rymmer diverse pussel, spel och pennor. Frågar vad han ska välja. Han har det där flinet på läpparna. Det där flinet som innebär att han inte bestämt vad han ska ta, han bara lurar mamman med att han vet. För då lyfter hon ju upp honom. Jag ber honom skynda sig för jag sitter egentligen och äter frukost. Och kaffet kallnar. När jag ställer ner honom på mattan igen, sjunker han ihop och inget är bra. Allt jag föreslår skakar han på huvudet åt. Lego, film, pussel... Tills jag lyfter upp honom och frågar om han vill vara med mig. Han nickar. Bär honom till bordet och där får han sitta i mitt knä. Vi pratar om figurerna på min kaffekopp. Det ligger en bok på bordet och jag läser den för honom. Innan den är klar gör han tecknet för "mera". Det är så lugnt.  Nästan hittepåbra. Vi läser boken flera gånger. Jag behöver inte köpa massa saker till honom. Det han vill ha är mig och min tid. Ibland känns det mycket. Jag känner mig lite vissen för att jag försöker slingra mig undan. Låta annat ta platsen. Tack och lov att han inte ger sig. Att han tvingar sig på. Han förstod vad som var bäst för oss båda. Kaffet har aldrig smakat bättre.

Adjö Herr Muffin

Jag har förmånen att ha ett väldigt kreativt yrke. Ett yrke där min personlighet får ta plats. Där jag ryms. Igår skulle vi på teater med klassen. Adjö Herr Muffin. Den baseras på en bok av Ulf Nilsson som handlar om ett gammalt marsvin och hans sista tid i livet. En skildring av livets slutskede och döden. I tisdags skulle jag förbereda eleverna inför teatern. Läste utdrag ur boken och samtalade om innehållet. Berättade om min farfar. Att han dog ganska nyss. Att han var 90 år. Att hans kropp var gammal och trött. Och att vi som fanns runtom honom känner sorg och saknad. I boken om Herr Muffin berättas om hans begravning. Jag berättade att vi ska ha begravning för farfar på sportlovet. "Ska vi vara med då?" undrar en elev. Rara barn. En annan elev frågade var min farfar var nu. Minns inte vad jag svarade. Kistan är på ett ställe, men jag vet att han har flyttat. Vidare. Till en bättre plats. I det fria. På kvällen satt jag i soffan och grät. Dagens samtal med eleverna påminde mig. Om gåvan jag fått ha i hela mitt liv. Glädje och sorg. Och oändlig tacksamhet.

Elia hjärta farmor

Halv fem hörde jag av mig till svärmor. Kan vi komma på middag? Efter förskoleturnén runt stan hamnade vi vid dukat bord med nybakta kakor som efterrätt. Elia hade vett att lämna en hjärtlig present till sin farmor. Vår vab-hjälte som aldrig ger upp. Vi har varandra och det är stort. Det för oss självklara är en rikedom.

Alla hjärtans dag 2013

Alla hjärtans dag imorgon och jag målar naglarna svarta. Inget samband förutom att det röda, till den dagen mer passande färgen, nagellacket var slut. Imorgon kommer vi klippa pappershjärtan och jag kommer säkert skriva "Glad alla hjärtans dag" på tavlan så att de söta ettagluttarna kan göra de finaste korten. Sen ska vi åka skidor och fika. Sitta på matteföreläsning. Hämta lätt förkylda barn på förskolan och snabbt, smidigt och enkelt få till en middag med ett grinigt barn på armen. Det andra barnet mutas med film. Sen säkerligen rätt hyfsad middagsfrid. Bolibompa. Pyjamas. Tandborsten yeah, yeah, yeah. Läsa bilbok. Jeeeep, Audu, weowe. Läsa Emil. Gud som haver. Fria böner av bröderna. Ner i sängarna. Släcka lampan. Dom somnar till slut. Mannen kommer hem. Jag åker iväg på planeringsträff. Poff. Dagen nästan slut. Jag och mannen möts sedan på varsin kudde. Kostar kanske på oss en puss och en god natt. Det var den alla hjärtans dag liksom. En vanlig dag. Med hjärtan.

Samla på sol

Följde med Aron på simskola eller badskola kanske man ska kalla det. Snacka om energikick! Som han sprudlade! Han verkar tycka det är superskoj trots att han på samma gång ser lite skraj ut inför
de olika momenten som tränas. Att sedan personalen ägnar extra mycket tid åt pojken som ibland har svårt att hitta balansen, gör mig varm om hjärtat. Ibland blir det så tydligt att man valde rätt. Hämtade sedan upp Elia på förskolan. En personal från en annan avdelning är det som möter oss. Medan jag klär Elia säger personalen "jag måste kolla hur gammal han är, han har ju inte fyllt två än. Han säger så mycket och är så rolig att prata med." Den personalen visste nog inte vilken uppmuntran dom orden var för just den här mamman. Han pratar. Säger ord. I lördags hälsade jag på mina föräldrar och farmor. Vädret var sagolikt. Då tänkte jag "jag samlar på sol". För det är ju det man måste göra. Lagra det inom sig. Plocka fram vid behov. Sol. I form av en vacker vinterdag. En lycklig pojke i simbassängen. Fina ord från förskolepersonalen. Sol ute. Sol inne.