Dagens läkarcitat

"Sen kan vi ju börja ifrågasätta varför han i huvudtaget är kvar här"

Låt mig stolt presentera nr. 2

Det här är Elia. Min andre son. Idag började han andas för egen maskin. Några slangar mindre. Helt plötsligt kunde jag se hans ansikte, inte bara den upptryckta versionen. Han öppnade ögonen och tittade. Omöjligt att förklara, men fantastiskt att uppleva!

Nä men, finns ni kvar?

Hela världen har inte stannat. Det upptäckte jag idag när jag startade datorn för första gången på några dagar. Folk fortsätter renovera, resa, undervisa i kafévett, åka skidor i Alperna, se hockey och umgås. I onsdags blev jag mamma igen. En till son. Jag är tacksam och otroligt lyckligt lottad. Ligger på BB med en kropp som värker, men med ett hjärta så fullt av glädje och kärlek. Tack Gud för livet! Här inom sjukhusets väggar stannar lite av det vanliga livet upp. Det är bara att följa med liksom. Invänta. Hoppas. Och längta efter sonen som är hos sin farmor och farfar. Han som inte har någon aning om vad som händer, men som jag vet har det otroligt bra. Tittar ofta på en bild i mobilen som jag har av honom. Den är från i måndags. Bara några dagar gammal och ändå så känns det ofantligt långt bort. Han har på sig skinnjacka för första gången. Det var ju nästan som vår. Ansiktet har skrapmärken efter morgonens promenad då han trillade när vi lekte och jag jagade honom. Tänk att jag nu har två söner. Två skatter. Jag har inte fattat det än. Behöver nog minst ett par dagar till för att förstå och otaliga stunder att få titta dom båda i ögonen och njuta.

Du ska inte tro det blir sommar...

Kanske är matbordet hemmets hjärta? Det är då alltid fyllt med grejer som speglar livet som pågår här. Den obligatoriska högen med post. En tidning (i det här fallet National Geographic) som lämnats öppen eftersom någon(i det här fallet mannen) håller på att läsa den. Ett bygg-din-egen-kamera-projekt. D-dropparna som man ska komma ihåg. Grått nagellack som jag läste i någon tidning att det var modernt nu. Pussel och fingerdockor, allt för att gynna en god utveckling. En födelsedagsblomma som verkar ganska levande fortfarande. Mobilen så klart. Ljusstakar för att skapa någon form av trivsel. På förmiddagen idag kände jag ett behov av vårpiff. När solens strålar obarmhärtigt kastar sig in genom fönstren och avslöjar allt, så känns det fräscht att få ta bort julpyntet och förbereda sig för våren. Började med att rensa bland kuddarna i kökssoffan. Nästa steg är fönsterbänken vid tv:n. Ser tråkigare ut än en fönsterbänk i kommunhuset. Mer färg åt folket!

Du ska heta Flygplan

Igår vid middagen frågade mannen Aron vad lillbebisen ska heta för något. Då sträckte Aron upp armen och gjorde blinkblink-rörelse med handen och sa "yg-ag". Alltså flygplan. Kan man heta det? Och i så fall, är det könsspecifikt eller kan både flickor och pojkar ha det namnet? Flygplan för lätt min tanke till tiden då mannen bodde i Australien. En av gångerna jag var på besök åkte vi på en helgutflykt. Tog planet och stack iväg. Var tvungna att tanka och gå på toa. Landade, på en landningsbana då förstås, tankade och gick på toa i servicebyggnaden. Precis som att vara på en liten roadtrip med bilen. Fast vi var mest i luften. Ovanlig, men rolig upplevelse! Bilden är därifrån. Det är något att berätta för Aron och Flygplan när dom blir större.

Hur man beter sig

På onsdagar är det studiehjälp/läxhjälp på skolan jag jobbar. En av lärarna för det var borta idag, så jag fick rycka in istället. En timme extra studietid helt enkelt för kidsen. Jag gick till matsalen för att hämta en bricka med lite enkelt fika som eleverna bjuds på. I matsalen jobbar en trevlig man som flyttat till Sverige för ett par år sedan. Jag balanserade iväg med en överfull bricka. En timme senare kom jag tillbaka med brickan och fikaresterna. Mannen i matsalen tittade på mig och min mage och sa: Finns det ingen annan som kan bära? Jag skrattade och sa att det tydligen inte fanns det. Han suckade och sa någonting om att det var typiskt Sverige. Jag svarade: Jo, det behövs läxhjälp på alla nivåer. Då skrattade mannen och gick in till disken. Omtänksamt och fint. Även om det ofta är så att man ska kunna fixa allting själv. Man som kvinna. Med liten eller stor mage. Att bära en bricka är ju inte så tungt. Men kanske är vikten inte det avgörande. Utan gesten.

Djupa tankar i kassakön en måndag

Har just besökt matbutiken som ligger alldeles i närheten. Veckans nödvändigheter inhandlade. Det är som en annan stämning i butiken en måndag jämfört med en fredag. Mindre blingbling liksom. Lite mer falukorv. Vardagen har ändå ett speciellt skimmer över sig. Det är ju då som så mycket av livet pågår. När jag lastade upp mina varor på rullbandet så fanns det bland falukorv och ta-3-för-20-bacon, även min favoritmarmelad. Vardagen kräver sin guldkant. I alla fall min.

Avslutar med ett tips från skötbordet: När man handlar frukt, får man många plastpåsar. Dom sparar jag. Bra att stoppa blöjor i. En slags doftsanering.

Ös på bara!

Nu är jag peppad. Bara så ni vet. Kanske var det för att sonen blev piggare i eftermiddag efter ett besök på akuten och liten ipren i baken. Eller så var det för den där säkringen. Imorgon jobb. Sista veckan på länge. Nu ska jag dit och avsluta det jag påbörjat. Kom igen måndag, jag är redo!

Plötsligt händer det

Ikväll tröttnade jag. Sa till mannen att jag var uttråkad. Alla känslor går inte förklara. Dom bara finns. I samma veva som jag gjorde mitt uttalande, flög en säkring. Då blev det lite action i alla fall. För att åtgärda problemet cyklade mannen till Ica. Fick med sig en godispåse hem också. Förra helgen var det fullt ös. Då hann jag inte bli uttråkad. Kalas, utflykt och massa umgås. Då mötte vi solen och gungade med havet som bakgrund. Jag gruvar lite för att börja jobba igen. Lite komiskt kanske eftersom jag på sin höjd kommer att jobba i fem dagar till. Varför oroa sig för det? För trots att jag kan känna mig uttråkad en dag som denna så älskar jag att vara hemma. Att ha den friheten. Jag kommer knappt att hinna blinka och då är det helg igen. Efter helgen börjar den så kallade föräldraledigheten. Vad hände med tiden? Försvann den eller kom den mig till mötes?

Hej nya dag!

I ett mail från min googlekalender fick jag denna morgon följande meddelande:

"du har inte några schemalagda händelser idag lör 2011-03-12"

Nä men så skönt då. Mannen och sonen har somnat om i soffan efter frukost. Vi har ju förkylningen på besök här och ingen lämnas oberörd. Klockan är bara 8 och hela lördagen ligger framför. Jag tror på en bra dag. Från tv:n strömmar nyheter från Japan. När jag ser det känns det pinsamt att klaga på halsont och täppta näsor.

Som den sportiga människa jag är

Räknas att torka snor som sport? Det är i så fall det sportigaste som jag ägnar mitt sportlov till. Den glade semmelätande killen i föregående inlägg är däckad av feber och förkylning. Inte så mycket att göra åt saken än att softa i soffan och ta det lugnt. Sen kan man ju bjuda svärföräldrarna på fika också. Tänker på min kära väninna som åkt till Thailand med sin syster. Det skulle jag också kunna tänka mig.

Alla som tycker om semlor räcker upp en hand

Såna där saker jag tänkt på att jag ska göra

Jag har ägnat mer än en timme, kanske två, till att rensa dryga 800 mail. Det går ju inte bara att klicka "radera". Vissa meddelanden vill jag ha kvar. Arkivera. En hel del måste ju läsas också. Särskilt dom som mannen och jag skrev till varann när han bodde på andra sidan jorden. En annan tid helt klart. Nu är klockan sovdags och jag har bara 2 mail i inkorgen. All städning luktar inte såpa.

Att gifta sig rikt

Sökte bland bröllopsbilderna för att hitta något passande till inlägget, men kunde inte bestämma mig så det får vara bildlöst. Mannen och jag sa ja till varandra i snöblåsten för några år sedan. På ett vis har det blåst hela tiden sedan vi gifte oss. Från olika håll och på olika sätt. Men vi har, tack och lov, inte blåst ifrån varandra. Vi har haft det ganska lugnt trots allt. Idag firar vi med semlor, bruna bönor och fläsk. Det är inte alla år som bröllopsdagen sammanfaller med fettisdagen! Hurra för oss!

Att ge kallet status

Tända ljus, kaffe och datorn. Endast jag är vaken. Om några minuter drar dagen igång på allvar. När väckarklockan ringde tvärvände jag mig för att stänga av den. Big no no, när magen är den storlek som den nu är. Blev nästan en sträckningsolycka. Vaknade kl ett i natt av att Aron grät. Tog mig till hans rum, gjorde en nappinsats och gick sen på toa. Såg mig själv i spegeln. "Den där kvinnan är inte vaken." Tänkte då att om en månad ungefär kommer det att vara vanligt att jag är vaken på nätterna. Och det kommer att gå bra, intalar jag mig. För det gjorde det sist. Man pangvaknar och pangsomnar. Inget konstigt alls. Nä, jag kan inte sitta här och låtsas att torsdagen aldrig behöver börja. Nu ska jag kasta mig ut och göra min plikt! Och vet ni vad, jag kanske blir legitimerad lärare. Följdfrågan är då: Får jag en brosch?

Ska det vara, ska det vara kalas

Tre dagar till sportlovet. Det är mitt fokus. Lovet inleds med en helg med firande av min systerdotter som fyller 1 år. Ett år, känns som en kort tid samtidigt som det känns som en evighet. Kalas är bra! Glöm inte det!