CP-utlåtande

Igår damp läkarutlåtandet ner i brevlådan angående Arons CP-skada. Orden "livslångt funktionshinder" var svårsmält tyckte jag. Att se det i skrift är speciellt. Orden snurrade runt i huvudet hela kvällen. Fick av någon outgrundlig anledning tanken att fara ut och springa. När barnen somnat snörade jag på mig skorna. Sprang ut i skogen och upp i berget som ligger alldeles runt knuten. Att jag bor så nära skogen! Var uppfylld av naturen och känslan av att jag var ute och motionerade. Kände dock en lätt rädsla för eventuella björnar. Släppte rädslorna och sprang med lätta (?) steg längs spåret. Då korsade en räv min väg. Finns det liv här? Är räven jagad av en björn? Jag hittade mina rädslor igen och sprang hem. När jag kom in genom dörren undrade mannen om jag ens hann bli varm. Jo typ lite. Ikväll har jag äntligen skrivit klar vårdbidragsansökan. Det är en process att skriva om allt som inte är bra. Jag skulle lätt kunna betala en summa varje månad för att Aron skulle slippa sin CP-skada. Nu finns den där. Får vi några slantar är det så klart positivt. Skrev just som status på fejjan att "tur det finns många snälla människor." En medmänniska gav mig idag två handskrivna A4-sidor peppande text för att genomföra ansökan. Förstår ibland inte hur det fungerar. Men det är härligt att bli drabbad av godhjärtade människor.

Att ha världens bästa mamma

Igår var det mors dag. Tänka sig att jag fick världens bästa mamma. Mina barn får nöja sig med den nästbästa alltså. Mamma är duracellkaninen som somnar innan huvudet landar på kudden. Jag undrar var hon plockar fram sin energireserv. Tänker att jag ska bli som henne när jag blir vuxen. Kommer sedan på mig själv att jag är vuxen. Och har varit det i typ 15 år. Jag är lite annars helt enkelt. Jag beundrar mammas effektivitet och hennes positiva livssyn. Det är inte alla som säger att "Idag är det strålande sol" när det mesta av himlen är täckt av moln och man endast anar lite solsken. Dessutom kan hon sitta länge och dricka kaffe. Hon hinner ofta mycket, men hon hinner också göra ingenting. Med mamma kan jag släppa alla världens ansvar för en stund. Det är befriande.

Vad blir det till middag?

Vi har sjösatt projektet matschema. Jag, organisatörernas okrönta drottning, har gjort matlistor för 6 veckor. Tanken är sen att detta ska vara ett rullande schema, alltså när 6 veckor har gått börjar man om på vecka 1. Antalet veckor går ju också att utöka. En del middagar är rena klassiker som typ ugnspannkaka och Carbonara, medan andra är nya recept. Dom där nya recepten är kanske blivande klassiker eller så blir det sopkorgen för dem. Än så länge sitter inga recept i pärmen, just nu ligger allt i en hög, men planen är att ha vecka 1:s mat under en flik, vecka 2:s mat under en annan flik och så vidare. När man närmar sig veckan, tar man fram pärmen och kollar vilka recept som gäller för veckan. Jag har gjort 6 recept för varje vecka, eftersom vi ofta äter borta någon gång per vecka eller råkar beställa hem hämtpizza. Eller så kan det ju rent vara så att vi är supersugna på något speciellt eller att matbutiken har kanonpris på något gott. Ni förstår konceptet? Vi har kört det några veckor nu och trivs med det. Variation i vardagen. Ett försök i att inte missbruka falukorven. En möjlighet att få upptäcka något nytt. Utmaningen blir i höst när vi båda jobbar och ska få till det här med matlagning. Vi kör utvärdering om ett halvår eller?

Min familj

Fyra dagar hemma

Fyra lediga dagar tillsammans. Ute en del regn. Inne hos oss mest sol. Mina föräldrar har varit och hjälpt oss med källargolv och fönsterputsning. Vi har fått besök av vänner och besökt vänner. Gått på stan. Fikat på kafé. Planterat om blommor och målat sockeln på huset. Byggt lego och sett film. Bakat kaka och ätit kakor. Tränat på att gå och slagit huvudet i golvet. Fantiserat och levt i verkligheten. Lunchat hos svärisarna och som middagsgäster ikväll väntas syster yster och hennes Ellen. Fyra lediga dagar tillsammans. För bra för att vara sant. Men det är inte sant. För ikväll ska mannen jobba extra. Jag visste det! Det händer alltid. Tur är väl det. För smakar det så kostar det. Hej!

Det magiska med skogen

Gångstigen som förbinder de två stadsdelarna. I den ena stadsdelen skolan jag jobbar i. Samma skola jag själv gick i som barn. I den andra stadsdelen växte jag upp. Knapp 1,5 m. Gångstigen bär ett skimmer över sig. Stigarna. Höjderna. Ljuset. Mörkret. Cyklade där igår. Spelar ingen roll att jag är över 30 nu. För mig är det där sträckan som tog mig från hemmet till skolan. Från skolan till hemmet. Min barndomsväg. Lite lustigt att nu vara gift med en man som också sprungit på dom där stigarna. Som också får något fånigt nostalgiskt över sig när vi promenerar där och pratar historia. Åter till barndomen. Mamma bestämde till slut en tid när jag skulle vara hemma. Jag förlorade tiden längs gångvägen. Det är något sagolikt med skogen. Det tänkte jag på idag när jag var ute med barnen på fritids. Några barn var och lekte för sig själva i en skogsdunge. "Det är så lugnt och tyst här". Jag förstod dom. Några stackars träd kan tyckas. Dock en hel kuliss för fantasin.

Vad hände sen?

Jag gick upp med tidningarna under armen. I samma veva panikgråt från Aron som aldrig slutade, så Elia vaknade. Efter lite turbulens somnade dock båda om och valde att ta sovmorgon. Tack o lov! Vilken gåva! Elia sov till kl 8 och Aron hämtade jag ner strax före 9. Min svägerska tror att dom läste gårdagens inlägg och ville hjälpa sin lilla mor. Hur som haver så gav detta mig energi. Tre arbetsdagar nu och sen långhelg på det! Det här blir bra!

Sovit gott?

Ska ta mina inredningstidningar och lägga mig under täcket. Njuter av att barnen somnade i sina sängar ikväll. Hur sedan natten fortlöper är en annan historia. Vi skulle behöva var sitt ljudisolerat bås till barnen. Då kanske dom tidiga morgnarna skulle försvinna. Det blir kanske bättre med tiden. Man säger ju ofta det. Jag läser gamla inlägg i bloggen och ser att jag brukade sova gott, så det låter ju bra. Sover inte som en kratta nu, nej då. Har förmågan att ha lätt för att sova, men även lätt för att vakna när barnen ger sig tillkänna. Och dom ger sig tillkänna rätt mycket. Känner mig som en småbarnsförälder nu. Efter cirka 3 år som mamma. Kanske är dags. Barnen har dock ganska bra snooze-funktion båda två, problemet sitter i, tror jag, att dom "stör" varandra och inte alltid somnar om innan tuppen gal. Lösning på det? Som ni vet så tycker jag om att bli störd av dom här barnen. Det finns alltid en kram till att ge. En till puss på kinden. Ett till gulligt ord. Fast, i ärlighetens namn känns vissa timmar ensam med barnen som en evighetssträcka. Samtidigt som jag ofta vill stanna upp tiden en stund för att bara få vara kvar i det som är nu. En fin lördag börjar ta slut. Många vänner har passerat idag. Mellan besöken passade Aron på att gå över till grannen. Dom har en lekstuga helt i Arons smak. Slut i skallen och full av liv. Så känner jag när jag tar tidningarna under armen och går en trappa upp. Sov gott!

Snälla sol vill du lysa

Det räcker med att solen visar sig någon timme så tinar alla människor upp. Helt plötsligt är det liv på gatorna och inte bara gammvolvos som drar raggen. Ligger med sovrumsfönstret öppet och tar in känslan. Snälla vår visst är du här nu?

CP-resan och språket

Vet inte riktigt var jag slutade sist. I slutet av hösten, gjordes en individuell planering för Aron på barnhabiliteringen. En fråga vi föräldrar väckte då var detta med språket. Förståelsen finns där, men inte förmågan, eller vad du när, att uttrycka ord. Än så länge är Aron så ung så det kan ju handla om att han är sen i utvecklingen bara. Vi har i alla fall fått träffa en logoped vid ett tillfälle och nästa vecka är det dags igen. Logopeden uppmuntrade oss att använda tecken som stöd. Bland annat gjorde vi pärmen ni ser på bilden. Den är fylld med olika bilder och tecken som hör till bilderna. Vi har också planscher och en film med sånger som dom gör tecken till. Jag och mannen är inte direkt superbra på att använda oss av tecken, men dom finns ändå med på ett hörn i vår vardag. Aron har lärt sig (tanken är inte att vi ska lära honom tecken utan att tecknen ska förstärka vårt tal) en serie tecken som han gärna visar upp. Han följde med mig på klädparty ikväll. Mitt när försäljaren presenterade sortimentet, ställer sig Aron bredvid och kör sin teckenuppvisning. Han vill så gärna kommunicera, men han har inte hittat orden än. Även om stegen är små, kan vi ändå se att han utvecklats. Han kan säga "gubbe" nu. Det kommer man långt med.

Lördagspop

Något av det mysigaste. Mormor och Aron med en popcornskål emellan sig. Kollar på Postkodmiljonären. Han kunde alla frågor. Hon kände sig rik.

Det stora i att det glädjas åt det lilla

Ibland gör livet små glädjehopp. Dom där små detaljerna som gör stor skillnad. Som det där sittskyddet jag har på cykeln (Tack S och din make!) och morgonkaffemuggen jag alltid dricker ur hos mamma och pappa. Jag tänkte skriva det igen. Att man ska vara duktig på att att ta tillvara på glädjehoppen. Att jag ska vara duktig på att ta tillvara. Livet är mycket. Jag är liten. Och Gud är alltid större.

Är jag godkänd nu?

Sitter på sängen i vårt sovrum. Målar  naglarna i rödorange och förbereder mig mentalt för utvecklingssamtalen imorgon. Med eleverna och deras föräldrar. Nu för tiden får eleverna skriftliga omdömen. Även fast dom bara går i tvåan. Det är bra med tydlighet, men också svårt. Tittar ut genom fönstret. Ser grannens barn som just lärt sig cykla. Föräldrar och syskon hejar ivrigt på och har kameror i sina händer. Sånt blir jag rörd av. Tycker det är fint. Det känns som kärlek. Det är så långt ifrån en självklarhet att få uppleva detta. Tillhörigheten. Samspelet. Tryggheten. Glädjen. Att kunna sätta ut stor bokstav och punkt. Att kunna ental, tiotal och hundratal. Kunna någon teori om hur universum bildades. Känna till världsdelarna. Kunna simma. Fina människa, du är godkänd oavsett. Skolans mål är viktiga, men inte det viktigaste. Du är inte dina prestationer. Du är du. Hur förmedlar jag det?