Stiga upp, jobba, äta, sova...

Väckarklockans frenetiska signal skär genom märg och ben. Väl på plats på jobbet går det hur bra som helst. Just det där med att kliva upp... Nu ska jag få tummen ur och ansöka om lärarlegitimation innan jag faller ihop i soffan. Oj, så lite tid som blir över när man jobbar. Tröttheten hakar fast vid kroppen likt en ryggsäck. Skönt ändå att komma hem till dukat bord och få äta middag med familjen. Jag och mannen satt kvar vid bordet och pratade efter middagen, medan Aron gick och lekte. Han gick in i skafferiet. Efter ett tag gick jag och kollade vad han sysslade med. Han stod på kökspallen och åt ur aladdinasken och sken som en sol. Underbart! Jag har förresten varit lärare i 9 år nu. Och jag som inte är många dagar över 22.