Nu är jag som en ko igen

Att sitta ihop med en människa. Beroendet. Glädjen i att vara behövd. Och ibland. En kvävande känsla av att jag är fången. Det här med amningen alltså. Mitt val. Så länge jag inte får ett sammanbrott tänker jag hålla på med det i ett halvår. Det är grymt praktiskt, även om jag inte är så förtjust i det. Det fixas lite här och där i vårt hus just nu. Det är kul. På morgonen kan jag vara fylld av energi och tänka på allt jag vill göra. Men någonstans bland blöjor och bröstmjölkskräk rinner inspirationen bort. Då blir jag sur på mannen. På att han blir klar med det han vill för dagen medan jag bara sitter med brösten i vädret. När jag skärper till mig tycker jag ju att det är väldans bra att någonting annat än bespisning blir gjort. Och idag har jag ju ändå fikat och ätit några gånger (och tillagat det), badat båda sönerna, tvättat, handlat, dammsugit, surfat, sett på tv, lyssnat på radion, sms:at, vattnat gräsmatteodlingen och fröodlingen, tömt sopor, tagit in post, planerat kommande middagar, fotograferat, plockat leksaker och plockat leksaker och plockat leksaker och nästan blivit klar med ett syprojekt. Dessutom har jag nog aldrig skrivit så mycket om bröst.