Om att bli lite bättre

För det mesta försöker vi mysa så gott det går. Eller så gott vi förstår. Är man knappt 2 år är det inte lätt att veta hur hårt man ska klappa eller peta. Var går gränsen? När det startas dansmusik ska man ju upp och dansa. Inte ligga och sprattla bara. Är man knappt 2 år är det svårt att förstå att man bara ligger där om man är knappt 2 månader. Ibland känns det mig övermäktigt. Fast det bara är två barn. Inte det här praktiska som att fixa mat, blöjor, kläder, åka hit och dit, läkartider, vägtider, sovtider. Utan att hinna se och bekräfta. Uppmärksamma deras person. Det är en sån himla viktig uppgift man har som förälder. Vi såg en film förra veckan. Eller vi såg ganska många filmer i och för sig. En av filmerna handlade om 2 barn som växte upp i husen jämte varann. Man fick följa deras uppväxt och hur deras relation utvecklades. Fin film. Jag föll för värmen som fanns i den ena familjen. Varma och stöttande föräldrar. Hur blir man det? Att vara trygg i själv. Åh, vad jag vill skicka vidare fina kvalitéer till mina barn. Jag vet att jag är bra. Jag fiskar inte efter sådana kommentarer. Men jag vet också att jag pratar illa om andra, är avundsjuk, lättirriterad och uttalar mig om sånt jag inte har någon koll på. Nä, dags att rensa lite i rabatten. Låta det fina dominera. Det är ju det jag vill ska synas. Även för dom som tittar riktigt nära.