På en gata i stan

I söndags var vi ute och gick. In på ett bostadsområde där jag hängde mycket som ung. Nostalgins vindar var påtagliga. Hos en kompis föräldrar var vi nästan jämt. Det var som vår fritidsgård. Satt i gillestugan i deras gröna plyschsoffor. Spelade TP, såg film och byggde sockerbitsborg. Vi hade inga mobiler då. Vi ringde hem till varann. Det var inte säkert att kompisen svarade. Man kanske var tvungen att prata med kompisens föräldrar. Eller till och med någon cool storasyster. Hos kompisen med plyschsofforna lärde jag mig dricka te. Hans pappa var en slags expert. Hade utförlig undervisning om hur bubblorna i tevattnet skulle se ut när det var dags att hälla upp. På den här tiden hade man inte vattenkokare. En annan kompis som alltid var med, fyllde år i söndags. Hemma hos honom var dörren alltid öppen. Eller inte öppen, men olåst. Det var praktiskt. Eftersom vi inte hade mobiler kunde vi inte alltid få tag på varann. En gång ville vi låna ett spel av honom. Han var inte hemma och hans föräldrar sov. Gissa hur jag och en annan kompis, denna gång en tjej, gjorde? Jag vågar nog inte avslöja det här i skrift. Men om vi säger som så, tjejkompisen var orädd. Kanske därför hon bor i Bolivia idag med man och barn. En annan kompis som jag umgicks mycket med på den tiden, plingade på min ytterdörr förra veckan. Bättre överraskning får man leta efter! Denna skatt vänskap är. Glad, gladare, jätteglad!