Kursen har tvingat mig att läsa en skönlitterär bok. Det är jag glad för. Jag vill så gärna få läsningen till en vardagssysselsättning, men får inte tummen ur. Jag läste i kväll ut Doris Lessings Det femte barnet. Den berörde. Var som bra och otäck på samma sätt. Föräldrar som avskyr sitt barn. Får man det? Kan man det? Så sorgligt att bli berövad den gåvan att få vara älskad av sina föräldrar. Och att samhället inte har utrymme för det "onormala". På någon föreläsningsdag jag var på för skolans räkning, sa föreläsaren lite skämtsamt, när det pratades om diagnoser med diverse bokstavskombinationer, att "den enda diagnosgruppen som minskar är NTV, normal tills vidare."
Skrattpaus.
Ja, för vem ska sätta etiketten? Nu ska jag inte valsa in på någon diskussion om diagnosernas vara eller icke vara. Det var inte dit jag ville. Min poäng är barnet. Människan. Visst är vi alla lika mycket värda? Även om vi är si eller så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
O vi hade den som talbok i bilen i somras...precis som du säger, spännande och även mkt otäck på flera plan. Visst tar den upp människovärde på ett väldigt spetsat sätt? och en förälders band till sitt barn (i det här fallet moderns). Att sätta ett barn till världen och ta sitt ansvar och här på bekostnad av de andra barnen...och omgivningens press. Ja den reser så många funderingar. Väl värd att läsa.
/Malin
Skicka en kommentar