Det går inte att räkna ut allt helt enkelt

Igår skulle vi med Aron till sjukgymnasten. Eller det var 2 sjukgymnaster som skulle göra något slags test på honom. Självklart var jag spänd inför detta. Självklart åt Aron i stort sett ingen lunch innan. Självklart tickade klockan på i hastigt tempo så vi insåg att han knappt skulle hinna sova heller. Inte bästa förutsättningarna alltså. Lillebror däremot åt just innan och jag tänkte att detta blir ju perfekt. Nu kommer han att somna i vagnen på väg till sjukhuset. Vad händer? Aron somnar. Elia ligger vaken och gråter om vi inte håller i honom. Alltså vad? Aron blir väckt när vi kommit in i väntsalen på sjukhuset som är fylld av roliga leksaker. Direkt han slår upp ögonen ser han tågbanan och nappen tappar sin betydelse. Besöket hos sjukgymnasterna gick bra. Lite lustigt att se 2 vuxna människor krypa omkring på golvet och leka i hopp om att locka Aron till att ligga på mage eller rygg, springa, sätta sig etc. Skickliga är dom då som lyckas läsa av något under de få stunder dom hinner klämma och känna på benen. Aron var på topp hela eftermiddagen. Vi gick via stan för att uträtta lite ärenden. Hamnade på biblioteket, som var en succé för honom. Lillebror var fortfarande otröstlig så länge vi inte bar honom. Vi hade varit duktiga och tagit fram en fiskgryta till middag. Men anspänningen och tröttheten i axlarna gjorde att middagen serverades på Sibylla. Sen gick vi hem i rask takt. Jag bakade en mjölkfri kaka. Vi la barnen. Svärföräldrarna kom. Vi spelade spel och fikade. Slutet gott. Det är nog bra för ödmjukheten att få uppleva dagar som denna. Det tänker jag som tröst i alla fall.