måndag 19 september 2011
På kvällen kommer känslorna
Det är kväll och regnet smattrar på taket. Jag ligger i min säng och väntar på att Elia ska somna. Hela dagen bearbetas i mitt hjärnkontor. Jag känner att jag är trött. Jag känner att tårarna spränger bakom ögonlocken. Jag tänker inte hävda att jag är stark, för jag är så himla bräcklig. Aron har fått sjuttioelva remisser ungefär, så allt är inte bara bra. Varför säger man så när någon frågar hur det är? - Bara bra, tack. Hur ofta är det bara bra? I min kontakt med sjukvården tidigare har jag ibland känt mig dum, som att jag är där utan anledning. Typ inbillningssjuk eller fantasiont i axeln eller vad det nu är. Idag kändes det inte så. Det vi sa togs på allvar. Länge leve sjukvården säger jag! Finns så mycket bra folk där. Aron den lille stjärnan som fick dela ut ljus på Öppna förskolan idag. Som lekte och hade skoj på sjukhuset. Som trillade utanför vårt hus på asfalten så han fick en fläskläpp. Vad jag vill slåss för dig! Vad jag vill kämpa för att du ska känna att du kan och kunna acceptera när du inte kan! Vad jag vill att du ska bli en trygg människa! Det viktigaste. Du blir kanske aldrig ett NHL-proffs. Men vad gör väl det? Du är bäst ändå. Vår skatt. Mer värd än ett fett idrottskontrakt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jahapp, då rinner tårar ner för min kind...
KRAM!
Här rinner tårarna också, men Aron är vårt stora glädjeämne. Oh, vad jag älskar honom./ Mormor
Stämmer in. Tårar och dagens finaste text. Kram
Skickar världens största kram!!
Vi älskar er!
Kram
Det du skriver känns så nära, för det hade kunnat vara vår verklighet också. Stor kram!
Jag håller med. Du skriver alltid så fint, det infinner sig ett lugn hos mig när jag läser din blogg. Du borde få ha en egen spalt i en tidning, så fler får läsa dina fina ord.
Jag har följt er några år. Det fortsätter jag med, för din blogg berör. Jag fortsätter också att nämna er för min Fader i himlen.
Blessings från
/Maine
Skicka en kommentar