Hejdå 2011

2011. Det här var året då vi var trötta. Det har jag förstått när jag tittat i backspegeln. Trötta på att mannen haft ont i ryggen hela tiden så han inte kunde sova, lyfta barn och uträtta dom praktiska göromål han skulle vilja. Trötta på allt som rördes upp kring Arons mående. Trötta för att vi fick ett litet barn. Trötta för att det blev så konstigt på jobbfronten för mannen. Trötta för att livet pågår hela tiden och drabbar dom i vår närhet på ett brutalt sätt. 2011 var också året då mannen fick ett namn på sin smärta och medicin som radikalt förbättrat vår vardag. Det var året då Aron lärde sig gå och vi blev omfamnade av både förskola och sjukvård. 2011 var året då vi fick gåvan Elia. Ett underverk! Det var året då mannen tog examen, fick massa extrajobb på macken och vi beslutade att han skulle vara hemma efter jul och att jag ska ut i arbetslivet. Detta var också året då flera av våra favoriter meddelat att dom väntar barn. Dessutom förlovade sig min syster på självaste julafton. Vilket år 2012 kommer att bli! Skakar av mig dammet från 2011, pussar mannen gottnyttår och ser hoppfullt på framtiden! Det bästa ligger framför!

Kvällen innan

Jag satt med Aron i knäet på en kudde framför granen i väntan på middagen. Middagen var för övrigt rester från mamma. Halleluja för rester säger jag bara! Vi har julklapparna i en gammal trälåda vid granen. Jag sa till Aron att imorgon är det julafton och då kommer vi att öppna paketen. Han sa, på sitt vis: hurra, hurra, hurra! Det är vad han förknippar med paket, att man säger hurra. Jag log lite, men kom sedan på att han har rätt. Det är ju Jesus födelsedag imorgon. Visst är det lätt att glömma bort bland revbensspjäll, knäck, paketinslagning och alla julhälsningar hit och dit? Vi har fixat massor idag och samtidigt lyckats kombinera det med att ha mysigt tillsammans. Klockan 20 satt vi bänkade framför På spåret. Godsakerna var framdukade. Barnen sov relativt bra. Som en dröm! När På spåret var slut borde jag lagt mig. För allt jag försökt åstadkomma efter det har liksom blivit pannkaka. Eller för att citera mannen när han ringde sin mamma: "Miriam har spårat ur". Då är det bra att komma tillbaka till anledningen till denna högtid. Det viktigaste ha redan hänt. Jesus föddes till vår jord. Då får det bli hur det vill med knäcken. God jul!

Om vad fröken kommer att sakna

Långfrukost och second hand-rundor. Det är nog det jag kommer sakna mest med att börja jobba. Förutom all den härliga, och frustrerande emellanåt, tiden tillsammans med mina barn. Imorgon är min sista dag som officiellt föräldraledig. Vemodigt? Nej. Spännande? Ja. Gruvsamt? Ja. Genomtänkt? Ganska. Övriga kommentarer? Det är cirka 2 månader till sportlov. Då ska jag kramas och dricka kaffe i lugn och ro. In my dreams.

ett två tre fyra

Det har varit en mysig helg. Inleddes med julmiddag med mitt jobb. Sedan körde jag och barnen till Änglagård. Vi har druckit kaffe på säng och ätit lussebullar. Sjungit in julen i kapellet. Traskat i snön och lekt med en spark specialdesignad av min pappa. Bakat stompa med mamma. Kunnat några frågor i På spåret. Adventsfikat med farmor och farfar. När mamma bar in trevåningsfatet fyllt med olika sorters kakor, så jublade jag inombords. Aron jublade högt. Körde sedan hem igen. Jag gick på julkonsert med några väninnor och insåg vad praktiskt det är med benvärmare. Nu ska jag och min syster inte ge varann några julklappar, annars skulle hon nog ha fått sig ett par. Fick tipset för ett år sedan, men trög som jag är så har jag inte köpt några förrän nu. På tal om nu. Tekoppen snart uppdrucken. Nu ska jag chockera mig själv och krypa under täcket före kl 22. Sömn är nog det klokaste valet. På ovanvåningen hör jag en förkyld gosse gråta. Får se hur det blir med sömnen...

Till dig som undrar

Fick en fråga varför Aron inte fick ugglan. De vette fåglarna alltså! Grejen var den att han attackerade flera julgranspynt samtidigt. En uggla, en gran, miljarder mobiltelefoner. Det är svårt med val när man är liten. Det är lätt att man som vuxen styr det dit man vill. Klart jag tyckte ugglan var bedårande. Nu blev det en kula som mer ser ut som att min syster har valt den än jag. Det är svårt med val när man stor också. Eller rättare sagt, vuxen. Jag har gift med en som är, i mångt och mycket, betydligt mer beslutsam än jag. Det är skönt. Jag saknade honom idag på stan när jag skulle köpa mockasiner. Jag kunde inte bestämma mig, så det blev inget köp. Jag har stått i timmar på Ikea för att välja duschdraperi. Det är ju faktiskt rent vansinne! Nu har jag lackat naglarna och ska iväg på julfest med jobbet. Jag har en kollega som är som jag i velandet. Nu ska vi trängas vid julbordet och undra vilken sill vi ska välja. Fast jag tar nog lax förresten.

En kul jul

Jag läste på en blogg som länkade till en annan blogg om att dom lät sitt barn välja ett julgranspynt varje år. Det fastnade jag för! Eftersom vi är en ganska ny familj så är det ett ypperligt tillfälle att skapa nya traditioner. Jag tyckte det lät som gulligt. Saker har en tendens att låta så i tanken. Verkligheten är ofta verklig. Jag gick med barnen till Åhléns efter lunch för att Aron skulle få välja sitt pynt. Han somnade i vagnen. Ett nytt försök gjordes när vi skulle till svärföräldrarna på middag. Hela familjen stövlade in(Elia blev buren) på Åhléns strax före middagstid. Aron är 2 år drygt. Han tjöt av lycka. Jag lyfte honom till pyntet. Direkt tog han tag i en fin uggla. För 80 kr. Jag blev lite skärrad av summan även om han gjort ett fint val. Visade honom att det fanns pynt på olika ställen. Han ryckte ner några i snabb takt. Den ömma modern tog diskret av honom dom. Medan jag stod där med massa julgranspynt i mobiltelefonmodell(julgranskulor verkar kunna se ut hur som helst nu för tiden) så tog sig Aron en runda runt i butiken. När han återvände, efter en nätt jakt av modern, hittade Aron en julgranskula. Mannen, som ville få ett avslut, undrade om Aron ville ha den och han svarade på sitt karaktäristiska "jåå". Det blev en kula helt enkelt. En fin. Det finns vissa tveksamheter till den här traditionen. Först kan man ju undra varför man låter en tvååring välja ömtåliga föremål i butik vid middagstid strax före jul. Finn fem fel liksom. Sedan köper man med den här, jämfört med vad som i övrigt hänger i granen, dyra kulan och hänger upp i sitt hem i ett par veckor. I närheten av 2 små lekande barn. Hur länge håller den? Om nu barnen ska få välja julgranspynt varje år så blir det ju ganska många i granen. Med nuvarande barnaskara blir det typ 35 stycken. Vi får kanske ha en alternativ gran i uterummet. Eller i tvättstugan. Med det sagt så tycker jag fortfarande att det är gullig tanke. Ikväll klädde vi granen. I vår familj klär man granen den 15:e eftersom detta är ett speciellt datum för oss. Aron klädde nedre delen. Det gör att det är ganska tätt med pynt på vissa ställen, medan andra är rätt glest dekorerade. Återstår att se om pyntet justeras eller ej. Granen passar in hos oss. Här är en salig blandning av det ena och det andra. Här är det långt ifrån perfekt. Igår hade jag besök av mammagruppen. Visst är det kul när folk uppmärksammar eller berömmer hur det ser ut här hemma. För jag bryr mig. Och jag tycker det är roligt med inredning. Men ändå så är det något mer än det som jag vill med vårt hem. Det bästa någon sa igår var "det är så lugnt och skönt här". Atmosfär går inte att köpa på Ikea eller kopiera från ett reportage i Sköna hem.

Tipp tapp tipp tapp...

Luciamorgon. Som traditionen bjuder kom svärföräldrarna hit i gryningen med fika. Vi såg luciamorgon ihop. Efter det drog vi iväg till Öppna förskolan där Aron gjorde premiär i luciatåget. Jag stod bakom beredd på att han inte skulle gilla uppmärksamheten. Han verkade dock trivas på scenen. Gjorde rörelser och kostade till slut på sig att dansa lite. Då hör jag bekanta ljud från publiken. Elia sjunger med så gott han kan. Klart han gör det. Han har ju varit med och övat sångerna han med. Luciamorgon. Med föräldraögon har lucia blivit något annat. Det kände jag idag. Lucia är uppvisningens högtid. Små barn kläs ut till olika figurer. Ställs upp på rad och sjunger fina sånger. En del rent banala, andra med djupt existentiella texter. Släkt och vänner sitter med kaffekopp och lussebullar och försöker få ett bra foto i dunklet. Lucia är fikats högtid. Och idag, just nu för oss, känns lucia som en riktig myspys dag. Även om sockernivån är på topp. Dom där små nissarna mig upp över öronen lycklig!

Sonen och kungligheterna 2

Hade laddat för att göra en god repris av det här. I sista stund kom jag ihåg att plocka fram kameran. Då höll Aron på med något helt annat än att kolla på Nobelpartyt. Lite motvilligt ställde han dock upp på fotografering tillsammans med kungligheterna. I övrigt tycker jag det är läckert med kunskap. Prisutdelningen lockade fram tårar hos mig. Två dagar innan han skulle få kanske den största utmärkelsen man kan få, avlider pristagaren. Utan att veta om att det var hans tur att mottaga priset. Undra vilka tankar som åkte genom huvudet på hans fru när hon stod och nickade till ers majestäter, pristagare och mina damer och herrar. Det kan bli försent. Det tänker jag en dag som denna när jag nästan exploderat av surhet här hemma. Var tvungen att avreagera mig genom att dra igång ett bullbak i middagstid. Kvinnan med timing. Att laga mat och baka har tidigare visat sig inte vara det mest ultimata för den här frun. Elia fick vaniljsocker i sin middag. Så då kan vi bocka av det på provsmakningslistan. Tiden du vet att du har är nu. Det är nu du har tid.

Det kan bli kul efter jul

Idag var jag på jobbet. Jag har ett sådant där jobb där mina kollegor kramar mig när dom ser mig. Även om det inte alltid är en fysisk kram så säger deras blickar kram. En del barn ropar "hej", några andra tittar konstigt på mig och säger: "vad gör du här?". Jag är van att vara där. Jag hittar i lokalerna. För det mesta. Mina nycklar går att använda i dörrarna. För det mesta. Jag vet hur kopieringsmaskinen fungerar. För det mesta. När jag börjar jobba i januari ska jag vara i en ny klass. Eller egentligen i 2 klasser och på fritids. När jag besökte klassrummet där jag kommer att hänga mest insåg jag att dom hade en egen kaffekokare där. Lärarna berättade att dom brukar ha en kakburk undangömd också. Där och då förstod jag hur bra det här kommer att bli. Några detaljer återstår dock att ordna:

• Täckbyxor (alltså ni i södern kallar dom något annat)
• Inneskor
• Almanacka (fast det väntar jag nog med och ordnar på skolan)
• Väska

Har jag glömt nåt?

Nu får du allt tänka till!

Nu har jag gjort lite efterforskningar på gårdagens tidningsurklippsfynd. På baksidan av urklippet stod det om en flygolycka i München och att det var 35 år sedan det hände. Googlade lite och hittade det här. Så då vet jag när dikten publicerades i VK! Vet du?

Om att hitta saker när man städar

Vi har en orgel hemma. Den byggde en släkting till mannen för en massa år sedan. Dom behövde en orgel och då byggde han en. Hur löste man det annars när man levde långt före internetbutikernas och stormarknadernas tidevarv? Idag tog jag fram dammvippan och försökte rengöra orgeln på ett lager damm. Ut kom det här tidningsurklippet. Jag har inte gjort några efterforskningar än hur gammalt urklippet är. På andra sidan än vad som visas på bilden, står det beskrivet om en händelse, så jag tror inte man behöver vara mycket detektiv för att ta reda på åldern. Nu har jag inte gjort det. Jag fastnade för dikten. Lite som "Hej hallå, du har väl inte glömt?". När man städar kan saker komma fram som man inte visste att man hade. Eller sådant som man tappat bort. Jag tänker på dom som känner att dom tappat bort sig själva. Vilken städning ska man göra då? Vi försöker veckostäda för att vi tycker om att ha det städat och för att det blir lättare att städa om man gör det ofta. Visst tänker du också på det när det gäller dig själv?

I min vackra vita vintervärld

Till slut kom snön! Om den är här för att stanna återstår att se. När Aron steg ut i friska luften, gapade han och tog emot snöflingorna i sin mun. Så fascinerad han var! Fötterna sjönk ner i snön och han skrattade åt lilla Grace, min systers hund, som skuttade fram i snön. Att få vara med och upptäcka livet genom barns ögon är en förmån! Idag var snön på allas läppar. Alla samtal inleddes med en kommentar om vädret. Som vanligt. I den här stan längtar man efter snön för att det ska bli ljusare. Eller för att det ska gå att köra skoter. Eller så längtar man inte efter snön, för man vill inte skotta. I den här stan finns det en två-åring som inte riktigt kommer ihåg snön från förra vintern. Som låter sig imponeras av allt det vita. Som gapar mot himlen och tar emot. Ler mot sina snöiga skor. Och som uttrycker visst missnöje mot att behöva gå in...

Att få sig en kram från högre ort

Idag har jag varit på habiliteringen för att göra en så kallad individuell planering för Aron. Jag kände mig ledsen innan. Det har varit och är många träffar och diverse sjukhusbesök den senaste tiden angående sonen. Jag är alltid ledsen innan. För jag blir påmind om att allt inte bara är bra. Vore allt bara bra skulle inte samhällets olika resurser öppna sina armar på det här sättet. Det är fantastiskt hur bra vi har det här i Sverige. Men ändå. Varför ska en sjukgymnast och en arbetsterapeut behöva klämma på min sons ben? Varför är jag ledsen när det ändå bara är en lindrig skada? Jag sitter på träffen och gör planeringen och är inte ett dugg ledsen. Känner mig varm inombords. Dom tar hand om oss. Har med mig Elia i vagnen som sover hela tiden. Går iväg till en väns arbete som just idag också är en öppen förskola. Aron har varit med honom under träffen. Han bjuder mig på kaffe och saffransskorpa. Aron sätter sig bredvid och knaprar han med. Så klart. Känner mig varm inombords. Tackar för hjälpen och kaffet och går vidare. Promenerar till Kupan. Aron somnar i vagnen. Jag fyndar fina barnkläder och duplo. När jag går hem känner jag bara hur harmonisk den här eftermiddagen blev. Som en varm kram. Tack Gud för den!

En liten inbjudan till något stort

"...när hela världen är så underbar att ingenting gör ont..."

Nästa söndag, tredje advent, är det barnvälsignelse för Elia kl. 11 i Pingstkyrkan. Välkomna dit! Det blir Änglafest!

Strålar av kärlek

Vad gör man när man går bredvid mannen på en gågata, med adventsbelysning som lyser upp den mörka himlen, utan att ha en barnvagn att styra framför sig? Jo, man går hand i hand med sin man. En barnfri dag i björkarnas stad. Vi hann äta lunch, gå på kafé, köpa julklappar och annat trevligt. Men bäst av allt var ändå, att ha händerna fria så att jag kunde lägga en i min mans hand. Det var ju ändå här hela karusellen började. Att jag och han upptäckte varandra. Valde varandra. Och nu lever med varandra. På en gågata, med adventsbelysning som lyser upp den mörka himlen, känns det nästan för bra för att vara sant. Men det är sant. Hand i hand. Igår, idag, imorgon.

Ikväll kallar jag er skatter

"Jag lever genom möten", sa Jan Carlzon på Skavlan ikväll. "Jag kan inte komma på särskilt många mänskliga aktiviteter som kräver så stor flexibilitet, förmåga till mångsidigt tänkande och snabb bearbetning som socialt samspel". Så skriver Ross W. Greene. Författaren till en kursbok jag försöker pressa mig genom i helgen och skriva argumenterande frågor till. Denna dag har tillbringats till stor del runt vårt matbord. Som att jag öppnat skattkistan jag har med människor som finns i mitt liv. Några av dom har besökt oss idag. Första besöket blev mycket graviditet, förlossning och livet som mamma. Nästa besök blev en härlig röra om allt mellan himmel och jord. Människor i olika åldrar från 1 till dryga 80 år. Vad vore jag utan dessa möten? Sms:ar under kvällen med en vän som bor lite för långt bort. Och jag känner hur glad jag är att hon finns i mitt liv. Även om våra respektive vardagsliv rullar på utan att vi så ofta varken ses eller hörs. Så finns hon alltid med i mitt liv ändå. Så är det med dom här skatterna, människorna.

Nu smäller det!

Vi ramlar in i advent. Tömmer kartonger på stjärnor och glitter. Letar sladdar och reservlampor. Köper saffran för att det är så billigt i år. Drar igång "lyxig saffranskaka" som har jäst klart lagom när middagsstressen är på sin topp. Att göra egen vaniljsås är inga problem. Stoppa in nappen i barnets mun och hoppas att han är nöjd med den en stund. Medan saffransdegen jäser hinner jag ju göra dom där adventskakorna också. Mannen passar på att fixa nytt silikon på kaklet vid diskhon. Åsså lite middag på det. Ja, varför inte göra allt på samma gång? Vet ni vad? Just nu är det ganska skönt. Vi njuter av att vi är lediga. Vi har som landat i det. Att det tar en timme innan adventstjärnan hänger på sin plats gör inte så mycket. Advent. Väntan på något större. Så mycket bättre.

Att få ett läkarintyg när det är helg

Vårt besök blev alltså sjuk. Så pass att hon inte kunde resa vidare som planerat. Hon behövde därför ett intyg från en läkare. Eftersom detta utspelade sig under en helg var det akuten vi vände oss till. Jag gick först in för att anmäla ärendet i receptionen. Man kan väl säga att jag inte blev så väldigt bra mottagen. Vi fick till slut ändå komma in i väntrummet. Där blev jag lätt provocerad av en tavla på väggen med akutens vision. Det var fina ord om vänligt bemötande och god atmosfär. Fina ord på papper finns det gott om. Nog var det en vision. Mitt möte den dagen levde inte upp till orden på tavlan. "Har hon passet och alla papper med sig? Klarar hon verkligen inte av att resa? Ett läkarintyg är väldigt dyrt!" Som tur var satt min vän i bilen, hon var så svag att hon inte orkade stå upp, och slapp höra eländet. På grund av andra olyckor åkte vi hem och återvände på kvällen. Då blev bemötandet av ett annat slag. Det var fint. Vännen fick ett eget rum. Hon blev undersökt av glada sköterskor. En läkare kom in med intyget. Jag fick förklara för läkaren vad panodil var för slags värktablett. Lite lustigt. Hur dyrt tror ni intyget var? 300 kr. Precis som ett läkarbesök. Australien och Sverige har nämligen ett fiffigt avtal som gör att man bara betalar ordinarie pris och resten fixar landet dit. Nu var det så att datorn där man skulle betala inte fungerade. Dom undrade om vi kunde komma nästa dag istället. Haha! På hur många ställen i vårt avlånga land eller på vår runda jord händer det? Den där tilltron till människan. Jag tycker det är härligt! Det var också härligt att det var kvinnan jag träffade i receptionen tidigare på dagen som även jobbade dagen därpå. Mötet denna gång blev mycket bättre. Som en slags revansch. Länge leve sjukvården säger jag! Även om man träffar på ett och annat rötägg, så finns det så många fantastiska människor inom denna bransch!

Do you speak English?

När vi inte reser ut i världen, så kommer världen till oss. Denna gång i form av en fantastisk människa från andra sidan jorden. Australien. Vilket vitaminpiller rakt in i vår familj! Dessutom undrar jag om kanske engelskan har en läkande effekt? Det har som känts lättare allting. Härom natten när jag vaknade av att Aron hävde upp ett tjut, stötte jag i mannen och bad honom att gå till Aron. "Can you go to Aron?". Jag ruskade lite på mig och sa sedan: "Kan du gå till Aron?". Började kvickna till och skrattade lite lagom småhögt. Engelskan hade satt sig på hjärnan på mig. Så till den grad att när jag blev väckt mitt i natten så tilltalade jag min man på engelska. Förresten, körde er lärare med en sån hotmetod? Jag kommer ihåg när vi skulle traggla multiplikationstabellen. Vår lärare sa: "Ni ska kunna den som ett rinnande vatten. Om ni så blir väckta mitt i natten ska ni kunna den!". Konversationsengelskan verkar jag ha tagit till den nivån i alla fall. Nu har vår fina gäst åkt vidare till andra resmål. 16 platser ska hon besöka under hennes turné. Hon blev kvar lite längre än tänkt på grund av någon slags magåkomma. Att vara Florence Nightingale tar på krafterna även om jag tycker att det är en förmån. Nu ska vi ha fredagsmys här på söndan. Mannen har avslutat sin jobbarhelg. Och på tal om slut så kommer jag att börja jobba i januari. Att börja sluta. Det är ett roligt uttryck tycker jag.

Vad är det för en dag?

Jag har haft förmånen att få växa upp med en närvarande pappa. En pappa som fanns där när jag tappade mina första tänder, när jag lärde mig cykla och när jag skulle träna på engelska glosor. En pappa som vallade skidor och skjutsade till diverse aktiviteter. En pappa som, tillsammans med mamma, tog med oss syskon på husvagnssemestrar lite varstans i vårt avlånga land. En pappa som smittade mig med sin kärlek för vackra formuleringar och sköna musikarrangemang. En pappa som ringer till mig nu i vuxen ålder en extra gång för att fråga hur jag mår. Trots att vi träffas rätt ofta så glömmer man kanske ställa den frågan. Jag har fått uppleva och upplever kärlek från min pappa. Kärlek och närvaro. Vad gör en till en pappa? Eller till en mamma för den delen. Kärlek och närvaro. Det är sånt som räknas. Inte vad som står på papperet.

Det är smöre som göre!

Mannen tycker att jag börjar bli lite tjatig. Varje gång jag tillagat något gott utbrister jag "det blir så gott med smör". Som att räddning på allt är att klicka ner smör. Kanske är det så enkelt? Riktigt smör. Inget margarinblask här inte. På tal om smör så hittade jag en hög med cd-skivor från mannens ungdom. Radio City Love Songs. Kommer ni ihåg dem? Jag minns första skivan. Jag gick högstadiet. Hade den avspelad på kassett. Nothing´s gonna change my love for you... Åh, så det griper tag i hjärtat! Sen blev det som fult att lyssna på smörmusik. Eller inte fult, men lite löjligt liksom. Som att det var för enkelt. För lättillgängligt. Precis som att nästan ingen erkände att dom hade en ABBA- eller Roxette(för oss lite yngre)-skiva hemma. Fastän dom har sålt hur mycket som helst och bevisligen borde finnas i var och varannan skivsamling. Är den enkla smaken ful? Ibland är det skönt när saker inte behöver vara så komplicerade. Lite lagom fredagsmysigt lättsmält bara. Som julskum med polkasmak.

Att ta gröten som den är

Alltså det är inte bara lätt att ha barn som sover hela nätterna. Jag vaknar på morgonen och har ont i ryggen för att jag har legat stilla så länge. Som att kroppen inte är van att vara i stillhet så många timmar i sträck. Igår var det visst kladdkakans dag. Jag åt en delicato i centralhallen på NUS i Umeå. Satt där och matade Elia och tänkte tillbaka på när vi var där för drygt 7 månader. När Elia var nyfödd och vi bara längtade hem. Nu satt jag och han och väntade på storebror som låg nedsövd och hade röntgat skallen. Mannen var med honom på uppvaket. I livsplaneringen ingår sällan såna här moment. Det är sånt där som tillkommer. Vad annat är att göra än att försöka hänga med? En trygghet en dag som denna var ändå att vi kunde vara tillsammans alla fyra. När Aron vaknat upp lämnade vi sjukhuset för en sen middag på Max. Mannen hade kokat havregrynsgröt till Elia på morgonen som vi hade med. Vi hade glömt skeden i bilen, så jag matade honom med en plastgaffel. Kall havregrynsgröt. Han är stjärna den där lille killen! Vem behöver någon speciell bebisutrustning? Åsså det där med kladdkakans dag. Vi fixade den ikväll istället. Kladdkaka. Lycka i en liten form.

En dag av ljus

Den känslan. När man varit hos goda vänner på lunch och ätit våfflor. Gått en promenad i ruggigt höstväder. När man sitter vid matbordet och skriver på en skoluppgift. När lillebror nyss har ätit och leker på golvet. När storebror nyss har vaknat och sitter med pappan i fåtöljen. När man är bortbjuden på middag. Då känns det där gråa orosmolnet inte lika stort. Det dominerar inte livet. Nu ska vi åka och tända ljus för Singa, Linus, Rut och Leopold. Dom som har kämpat den goda kampen.

Dagen grå

Idag var det grått ute. Precis som om det aldrig riktig blev dag utan var smånatt hela tiden. Idag hade jag på mig en grå kofta. Jag kände mig rätt grå inombords också. Liksom utan det där suget. Vi hade inga planer för dagen. Härligt, kanske du tänker. Jobbigt, tänkte jag idag. Inte ens wordfeud funkade på telefonen. Räddningen blev skype-samtal med min bror och hans fru. Det gav både mig och telefonen energi, för helt plötsligt funkade spelet. Jag gick en långpromenad. Handlade och besökte fina frisören. Mitt i allt de grådassiga blev det lite ljusare. Men detta var en grå dag på många vis. Något som däremot var brunt var efterrätten. Klassikern chokladpudding. Verkligen en av mina favoriter när jag var liten. Jag tror det var första gången Aron fick smaka denna nostalgins dessert. Det var en fröjd att titta på hans glada ögon när han slevade i sig puddingen. Lycka! För när allt kommer omkring så fanns allt det viktigaste runt matbordet ikväll. Mannen, den något större lille sonen, den något mindre lille sonen. Dom som ger livet färg.

Skulle jag ha varit tyst nu?

Idag kände jag mig lite osäker efter ett möte. Det kan vara otäckt att öppna sig. Att dela grejer. Särskilt när man inte känner varandra så väl. Hur de andra mottog det vet jag inte. Förutom en person. Som verkligen tog till sig min berättelse. Vi känner knappt varandra. Råkade bara få barn ungefär samtidigt. Ikväll skickade hon världens längsta sms av ren och skär omsorg. Sånt berör.

Mannen talar ut

Mannen tycker att jag skrev osanning igår. Han tycker inte att det är han som genomför allt. Det var väl inte riktigt så jag menade. Jag tänkte mer på olika händelser när vi bestämt att "nu gör vi så här", då kan han som ha den extra glöden, eller kanske tjurskallen, att ro det i land. Jag kommer halvspringandes aningens efter. Fast jag vet, mycket av det som händer här i vardagen ser undertecknad till att det sker. Det ena behöver inte utesluta det andra. Då var det sagt. Nu kan jag duscha i frid.

Och till slut så sov barnet

Nu har det gått 2 veckor sedan jag skrev det här. Det är fint med respons. Jag blir så glad. Kanske blev jag också taggad när en läsare med signaturen Marcus skrev att det är smidigt att värma en Billys... På nätet kan man läsa massa olika teorier och tips när det gäller barnuppfostran. Det finns mycket. Så mycket att det blir för mycket. Ändå söker jag och läser. Även fast jag vet vad jag egentligen tycker. Att man ska vara snäll mot sig själv. Tänka efter vad som passar för ens familj. Vad orkar vi med nu? Eller orkar vi med något nu för att inte behöva orka det sen. Jag tror att sunda föräldrar fattar sunda beslut. Jag tror att sunda föräldrar kan vara trötta. Jag tror att sunda föräldrar kan vara pigga. Med sunda menar jag inte här att dom håller på att motionera en massa och skippa gofikat. Hemma hos oss funkar det så att jag grubblar sönder skallen exempelvis när det gäller våra barns utveckling, matvanor och sömnmönster. Mannen verkar ofta rätt oberörd. Till slut måste jag bara få bolla lite tankar med honom. Eller så konstruktivt är det inte. Det handlar mer om att jag får ett smärre sammanbrott. Mannen lyckas ibland tolka vad jag säger och tycker det är bra, alternativt kommer han med en lösning som jag först totaldissar men efter lite eftertanke accepterar som en god idé. Sedan är det ofta han som orkar genomföra förändringen eller vad det nu är. Inte undra på det. Jag är ju vid det laget helt utmattad av alla tankar. Nu åter till det här specifika fallet med att Elia vaknade före vad man kan kalla morgon och ville äta. Förra lördagen när jag var på väg i säng bestämde jag mig för att i natt testar vi att hålla ut(liknande teorier finns att läsa om på nätet. Jag har även pratat med min mamma som testat en variant av detta på ett av sina barn). Inte ge stackars barnet mat. Mannen gjorde först en insats strax efter midnatt och satt vi spjälsängen. En bra stund innan gryning vaknade barnet igen. Jag höll honom och försökte hitta någon slags sovställning som funkade. Var det nästan 2 h? Nästa natt sov killen fram till halv 5. Jag höll i honom och sov från och till. Gråten var vårt sällskap. Natten efter det räckte det att lillsötisen fick ligga mellan oss när han vaknade där i arla morgonstund. Han somnade om och åt sin gröt när vi andra åt frukost. Så har det varit nu i en vecka. Slutet på sagan? Troligtvis inte. Är det något jag lärt mig under mina 2 år som moder är att allt kan ändras. Just när man landat i att "nu har vi en rutin", så blir helt tvärtom. Som förälder kan man bara försöka hänga med och försöka hitta tjusningen i alltihop!

Att alltid vara där. Eller var det här?

Nya tidens teknologi öppnar för flexibilitet. Man är inte bunden till telefonsladdens längd eller ens att behöva vara i en särskild byggnad. Du kan alltid vara närvarande. När som helst. Var som helst. Och samtidigt gör det att du kan vara frånvarande. När som helst. Var som helst. Frånvarande i det som sker runt om dig. För du sitter med näsan i den smarta telefonen(eller datorn, ipaden etc) och kollar statusar eller lägger ett 85-poängs ord medan barnen bygger tågbana och säger wow. Du är med dom. Det är fint. Men du är inte med dom. Så hårt är det. Jag tänker på det. Vilken signal jag skickar till mina barn. Ändå är jag så fast. Jag har inte haft min telefon särskilt länge. Trots det känns innehållet så värdefullt. När jag behöver återställa den känns det som att mitt liv rycks bort. Överdrivet ja, men lite skrämmande ändå. Jag fascineras av teknikens framfart. Jag ska inte klaga på den utan titta på mig. Det är ju ändå upp till mig hur jag förhåller mig. Hur jag förvaltar min tid. Som nu till exempel. Dags att lämna datorn och vika tvätt. Jag brukar tänka att jag inte ska bli irriterad om mannen viker lakanen åt ett annat håll än vad jag tycker. För det är sannerligen en baggis. Inte värt att slösa energi på. Jag kommer att sova gott ändå. Oavsett om lakanet är vikt åt den ena eller andra hållet.

När blir man ledig när man är föräldraledig?

Att andas in lyckan och hinna blunda, för att nästa sekund höra ett skrik och en duns från våningen ovanför. Komma upp och krama ledset barn och försöka trycka undan sitt eget "aj" eftersom jag trampat på en duplobit. För att några minuter senare se mina två barn ligga bredvid varandra på golvet och skratta. Det sköra och starka, vanliga och ovanliga. Måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar, lördagar, söndagar. Ibland behöver jag få gråta litegrann när det känns som att repeatknappen fastnat. Kan hända tar jag en tur ner till tvättstugan för att samla tankarna. Hänger upp kläder med ilskna rörelser. Låter blicken glida över tvättstugan. Ser alla högar. Och där och då kunna känna glädje över alltihop. Det som är vårt liv.

Barnvagnshyfs nr. 1

Om man möter någon när man är ute och går som har barnvagn, då kan man hälsa på personen som styr barnvagnen och säga dom dära artighetsfraserna. Beroende på relation så kanske till och med samtalet blir djupare. (Känner man varandra väl uppstår sällan problemet jag ska beskriva här.) Man behöver nödvändigtvis inte börja med att sticka ner skallen i vagnen och säga något käckt typ "här ser dom lite trötta ut" eller skrika lite lätt "men oj, sover dom!". Bevara barnvagnsintegriteten! Alternativt fråga om det är okej att säga hej till barnen. Ganska många som är ute och går med en barnvagn gör det i syfte att få barnen att somna. Intressant är också att många som stoppar ner huvudet i vagnen är sådana som vi knappt känner. Alltså barnen vet inte vilka det är. Ganska läskigt skulle jag tycka om ett obekant ansikte dök upp rakt framför mitt strax före sömnen slog in. Värt att påpeka att barn är också människor. Med känslor, tankar och personligt utrymme.

Ni-na-ni-na-ni-na-na

Kursen har tvingat mig att läsa en skönlitterär bok. Det är jag glad för. Jag vill så gärna få läsningen till en vardagssysselsättning, men får inte tummen ur. Jag läste i kväll ut Doris Lessings Det femte barnet. Den berörde. Var som bra och otäck på samma sätt. Föräldrar som avskyr sitt barn. Får man det? Kan man det? Så sorgligt att bli berövad den gåvan att få vara älskad av sina föräldrar. Och att samhället inte har utrymme för det "onormala". På någon föreläsningsdag jag var på för skolans räkning, sa föreläsaren lite skämtsamt, när det pratades om diagnoser med diverse bokstavskombinationer, att "den enda diagnosgruppen som minskar är NTV, normal tills vidare."

Skrattpaus.

Ja, för vem ska sätta etiketten? Nu ska jag inte valsa in på någon diskussion om diagnosernas vara eller icke vara. Det var inte dit jag ville. Min poäng är barnet. Människan. Visst är vi alla lika mycket värda? Även om vi är si eller så.

Hur gjorde man förut?

Jag spelar ofta wordfeud vid nattning av barnen. Det gör att jag längtar till den stunden. Om det är som det brukar. Att barnen ligger rätt lugnt i sina sängar men kräver viss närvaro. Då kan jag plocka fram telefonen, luta mig tillbaka och producera ord. En slags avkoppling. Inser plötsligt att barnen sover. Säkert sedan en tid tillbaka. Vad vet jag? Fru Hargestam är namnet.

Förra veckans vardagligheter

Vi har varit på ögonmottagningen och kört tåg.

Vi har gjort barnmat.

Vi har utfört gårdssysslor.

Vi har fyndat.

Vi har vilat.

I måndags när stormen passerade

I måndags skulle mannen åka till en mässa i Tyskland med två kollegor. Jag skulle ta sönerna och åka till mina föräldrar. Min syster med dotter och hund skulle komma på middag först. Eftermiddagen var lugn. Aron satt framför tv:n. Jag måste väl börja erkänna vad bra den där manicken är ändå. Jag hinner laga mat liksom. Elia satt i babysittern och var tillfreds med tillvaron. Då, kommer mannen hem från jobbet bara för att byta jacka eftersom frun sagt till honom att ta en annan jacka och även införskaffat en halsduk till. Curling eller kärleksfull handling? Han lyfter in barnvagnen i bilen också med hjälp av min syster som anländer i samma veva. Alla hamnar i hallen. Aron fattar att pappa ska åka och blir ledsen eftersom han nyss blev glad över att han kom hem. Systerdottern som är sjuk gråter hon med. Kanske av trötthet. Hunden lägger en pizza av sällan skådat slag på dörrmattan. Jag står i köket och sprättar bort tvättlapparna från mannens nya halsduk. Det känns som ett mindre kaos. Då plingar det på dörren och mannens kollega kommer in. Hunden skäller. Barnen gråter. De vuxna svettas och försöker vara artiga. Då sticker mannens chef in huvudet genom dörren och tittar på min syster och frågar om det är hon som är frun. Nej, säger min syster samtidigt som hon torkar bort hundspyan. Jag uppenbarar mig i hallen, sträcker fram handen mot chefen och säger att det är jag som är frun. Hejdå, hejdå, dom försvinner iväg och halsduken följer med. Aron gråter och tittar i fönstret. Sedan blir allt lugnt igen. Vi sätter oss och äter middag. Mannen skickar ett sms: "Blev som rörigt."

Det går bra nu

Titta, han äter! Havregrynsgröt, rotmos, älgkött, fisk... Det fungerar! Jag har inte förstått det riktigt än och klär mig fortfarande amningsvänligt. Fast i och för sig så var igår första dagen som han åt vanlig mat dagtid. Nu återstår en liten detalj. Det där målet i arla gryning. Låt oss säga runt klockan 4. Den tidpunkten är det rätt praktiskt att amma. Drömläget vore dock att alla bara skulle sova i frid och fröjd några timmar till och sen vakna och äta gröt. Ni läsare som varit med om detta, hur gjorde ni? Bortskämd som jag är så har jag inte varit med om detta förr. Jag tänker liksom att man sover på natten. Eller?

Vem vill inte vara lite tant ibland?

Några fina kvinnor i min närhet ska starta syjunta. Om ni klickar på länken kan ni läsa att den här typen av umgängesform återigen växt fram på 2000-talet främst bland yngre kvinnor i större städer. Nu är jag ju en äldre kvinna i en mindre stad. Trots detta är jag inbjuden till det här sällskapet. Spännande, spännande. Första träffen är ikväll och då kan jag inte närvara. Detta ger mig lite tid att öva lite på något handarbete. Vad kan jag liksom? Diskuterade detta med mannen här om dagen. Sticka, virka... Då sa mannen att brodera är inte så svårt. Det är bara att sticka upp och ner i tyget. Jag höll på att bryta ihop av skratt och sa att det där måste jag blogga om. Det blir ett kort inlägg, sa han. Jag får väl brodera ut texten, kontrade jag. Ha!

Om att det är både livat och glatt

Idag var dagen när gröttallriken flög i golvet och fick hamna i sopkorgen. Idag var dagen när jag bar en tvååring och samtidigt styrde en syskonvagn innehållande en bebis uppför vår stads brantaste backe. Idag var dagen när det blev filfläckar på tapeten. Idag var också dagen då jag på kvällen kände mig lycklig för att vi hunnit med så mycket. Jag var till och med tvungen att ge mannen en puss för att jag kände mig så glad. Livet alltså. Allt och ingenting på samma gång.

Om att inte veta hur

Ibland kan det vara svårt att skriva. När man gärna vill skriva något intressant, men hela ens väsen är uppfylld av en enda sak. Mat- och sovklockan hos krabaten på bilden. Det var nyss som jag gick igenom det där med att sluta amma och börja äta vanlig mat med Aron. Ändå känns det som att jag aldrig varit med om det här förut. Är varje människa unik alltså? Var på Öppna förskolan igår. Det gladde mig att fler mammor ur föräldragruppen såg lite slitna ut och pratade om att barnen sover lite tokigt just nu. Att inte vara ensam är skönt. Även om jag så klart unnar alla att få sova gott. Det brukar ju vara så att det inte börjar regna om man tar med ett paraply. Igår ställde jag fram en pall vid Elias säng och la fram en filt. Vis av förra natten då jag stod böjd vid sängen en dryg timme och förvandlades till en isbit. Vad händer? Jag sover hela natten förutom en nappinsats på 30 sekunder i arla gryning. Engångsföreteelse eller inte. Idag njuter av detta.

Om att leva i en splittrad värld

Nu är jag där igen. Sitter med kniven mot strupen och ska göra klart en inlämningsuppgift om krispedagogik. Jag har i och för sig ett drygt dygn på mig, så det är inte jättestressigt direkt... Men hur lätt är det att koncentrera sig när diskmaskinen kör orkesterrep, Wordfeudmotståndarna gör sina drag hela tiden, facebookstatusar uppdateras och det skickas glada nyheter via sms?

Du ska inte tro det blir viiiinter

Dom snackar om att det kan snöa till helgen. För mig får det gärna dröja ett tag. Aron har i alla fall kört barmarksträning med pulkan idag. Jag har just förlorat mot mannen i det där alfapetsliknande spelet. Mannen kom glad ner till tvättstugan där jag stod och vek tvätt. "Ett under har skett", utbrast han med ett leende bredare än Atlanten. Jag, något sur över förlusten, muttrade tillbaks: "Har du planerat middagen?". Är det inte kärlek så säg?

Om att det blev vardag

Mannen fick jobb igår och började idag. Man kan ju som säga att jag började idag också. På att vara hemma ensam med kidsen. Det är långt ifrån ett omöjligt uppdrag, men jag har som blivit van att mannen också finns här i krokarna. Därför har jag idag träningsvärk. Jag känner mig trött. Trots att det varit kanelbullens dag. Trots att allt har varit rätt fridfullt. Jag och min goda vän har varit på Puls. Sedan satt vi länge vid vårt matbord, fikade, läste tidningar och avverkade runt 3000 samtalsämnen. Så det är inte synd om mig. Det var inte det jag ville säga. Jag ville bara berätta att jag är trött. Men lycklig ända in i hjärtegropen!

Vem har sagt att måndagar behöver vara tråkiga?

Igår tog vi fram två bitar oxfilé ur frysen. Passar bra som måndagsmat tänkte vi. Då visste vi inte hur bra det skulle bli. Måndagen kom. Så även ett mail. Från chefen på ett företag där mannen sökt jobb. Dom ville träffa honom igen, samma eftermiddag. Spänningen steg. Vi fortsatte dock dagen som planerat. Vi var på öppna förskolan. Sedan tog vi en tur till mina farföräldrars stuga mitt ut i skogen. Där allmän väg slutar. Jag fick skärpa mig för att inte drunkna i nostalgins hav. På vägen hem hittade vi ett ställe med massa stenar. Jag skänkte min stensamlande granne en tanke, medan vi fyllde bagageutrymmet i bilen. När vi kom hem åkte mannen till företaget. Han kom tillbaka efter något som kändes som en evighet med ett blöjpaket, två kassar mat och en trainee-plats! Hurra, hurra, hurra! Adjö lata dagar! Välkommen vardag! Ni uppmärksamma läsare kommer kanske ihåg vad som skulle hända mig när mannen fick jobb? Nu hade jag fuskat lite och beställt en ny telefon redan innan. Det lustiga var dock att den kom precis idag. Jag tror inte att allt är slump.

Om det där med att bli gammal

Att finnas till för någon. Att tänka på sig själv. Hur kombinerar man det? Var går gränsen? Det dåliga samvetet kan gnaga inom mig. Gjorde jag tillräckligt? Borde jag göra något mer? Samtidigt ser jag mig själv i spegeln och skippar morgonkaffet för att magen inte är okej. Ibland bryr jag mig inte alls och känner att solen skiner. Ibland borde jag nog göra mer. Ibland borde jag nog känna att jag gjort allt jag kunnat. Jag tycker överlag att man ska vara snäll mot sig själv. Man måste få känna att man är bra och att man duger. Visst kan man en del dagar behöva en spark i baken, men alla dagar behöver man en kram. Min farmor och farfar. I ett nytt skede av livet. På ålderns höst. Jag tycker att en hel del tankar runt åldrandet är jobbiga. Nu strax före sängdags så väljer jag att minnas glädjen i mina barns och min farmors ögon när dom tittade på varann tidigare idag. I det läget var åldern bara en siffra.

Ett annat väldigt bra koncept

Frukost och en ny tidning. I detta fallet senaste numret av Family Living. Dessutom hos mina föräldrar, helpension. Frukostbuffé och barnpassning. Hösten visade sig från sin bästa sida idag. Några goda vänner kom förbi och åt våfflor och mammas fantastiskt goda äppelmos. Mannen i den familjen frågade hur jag mådde. Jag kunde inte komma på en enda krämpa jag hade just då. Solen sken. Jag mådde bra. Mår fortfarande bra. Nu sover snart sönerna och jag ska trycka i mig godis som om imorgon inte fanns. Men imorgon finns fanns den ännu inte syns. Om inte här så ovan där.

Om författaren själv får välja

Idag skulle jag träffa en kompis på ett kafé här i stan och sen skulle vi gå till Kupan. En hel perfekt kombination om du frågar mig. Dessutom anslöt min syster till kaféet som grädden på moset. Eller kanske som jordnöten på jordnötskakan. För det var det jag fikade. Jag stod där vid disken och undrade vad jag skulle välja. Skulle först ta något ur veckans erbjudande, för det tjänar man ju på. Då sa min kloka vän att det du förlorar på, det är ju om du tar något annat än det du vill ha. Därför blev det en jordnötskaka. Så god den var! Helt ljuvlig till en kopp kaffe! Sedan lät jag mig ryckas hän på Kupan. Det finurliga med att shoppa på såna ställen är ju att det knappt kostar något. Förutom tid. Jag och min vän skulle nog kunna tillbringa en hel dag i en sådan här butik. Med lätthet och glädje. Efter shoppingen promenerade jag hem och blev helt salig av alla höstfärger på löven. Så bra det kan vara. Bara så där på en onsdag.

Alla vuxna bakar inte

Efter en dag när jag inte tyckte att jag fick så mycket gjort, hämtade jag upp det rätt fint på kvällen. Det har bakats bullar, gjorts storkok på fiskgryta för bebis och mixat havregryn för att det ska gå snabbare att göra bebisgröten. Sådärja. Då har man ont i nacken även idag. (Jag brukar inte ha ont i nacken varje dag, men det lät bara så där Skäringer-bra.) Alltså det är ändå intressant hur den miljö man växer upp i liksom blir ens norm. Ta till exempel det här med bakning. Jag är uppvuxen med en mamma som har bakat massor i tid och otid. Så jag blev faktiskt lite förvånad när mina jobbarkompisar pratade om att dom inte bakar. Jobbarkompisar i samma ålder som min mamma ungefär. Att det skulle vara ett problem eller ett besvär att baka. Nu har jag mognat som människa sedan jag tog första klivet in i arbetslivet och vet att alla inte bakar, men att dom kan vara snälla ändå. Min granne till exempel. Han kanske bakar, det vet jag inte. Han har i alla fall klippt vår gräsmatta idag. Helt spontant. Jag blev så chockad av vänligheten så jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hoppas jag sa tack. Ett tack också till er som läser här och som den senaste tiden visat omtanke. Det betyder mycket!

Ett steg mot något annat

Igår var deadline för en inlämningsuppgift till kursen jag läser. Tjugo minuter före midnatt skickade jag in mitt bidrag. Tjolahopp vilken kick det var att bli färdig! Ändå var detta bara en liten futtig uppgift på ett par sidor. Den handlade om elever i socioemotionella svårigheter. Hela kursen handlar ju i och för sig om det. I en av böckerna jag läste skrev författarna om att ju större problemet är desto mindre steg måste man ta. Det blir liksom övermäktigt annars. Målen måste gå att nå. Det måste vara möjligt, annars ger man upp. Om jag applicerar det på min vardag så tror jag det är bra att uppmärksamma de små stegen. Som att vi fått sänka madrassen i Elias säng eftersom han snurrar och har sig. Eller att vi tagit bort en barnstol eftersom Aron helst sitter på vanlig stol nu. Och att mannen och jag åt knäckebröd framför tv:n ikväll istället för massa kakor. Jag var dock tvungen att ta fram lite nonstop från New York till slut. Någon måtta får det väl ändå va! Är det små steg så är det! För övrigt är mina steg oftast små i jämförelse. Men nu ska man ju inte hålla på och jämföra hela tiden utan rikta strålkastaren mot sig själv och kolla om man har en bjälke i ögat. Det är så lätt att tycka. Det är så lätt att känna att man ska tycka. Ha en åsikt. Har sett två program ikväll. "Barn till varje pris" och "Landet brunsås". Jag försöker landa i vad jag tycker. Om jag nu måste det. Ska jag uttala mig när jag har två små gullungar som ligger och sussar sött samtidigt som falukorvarna och baconpaketen anfaller mig från frysboxen? Mina tankar nu är ungefär lika spretiga som mitt inlägg. Det bjuder jag på. Förhoppnings bjuder jag på mindre billig skit i framtiden. Visst borde det funka?

När vi pratar med varann

Scen 1 Lördag. Frukost. Kvinnan bär på en 6-månaders bebis med nybytt blöja. Mannen sitter och brer en smörgås.

Hon: Nu har jag något positivt att berätta!
Han: Jaha...
Hon: Det var plommon i blöjan!
Han: Jaha!

Förklaring: Den där lille bebisen håller på att lära sig äta vanlig mat. Jag har förresten glömt bort hur kladdigt sånt är! Men titta här. Jag har varit ytterst tveksam till att något hamnat i bebisens mage. Upptäckten i blöjan betydde alltså att något passerat genom den lilla kroppen. Det känns hoppfullt! Ibland ångrar jag att jag inte förde mer dagbok över Arons första tid. Fast det kanske bara skulle kännas mer som stress än stöd.

Scen 2. Framför tv:n. Kvinnan ligger i soffan under en filt. Mannen sitter i en fåtölj.

Hon: Ser du att det är något annorlunda med mitt hår?
Han: (lite för lång tystnad) Ja...har du kammat det?

Förklaring: Jag (läs: kvinnan) skulle på ett efterlängtat frisörbesök i onsdags. Mina fina frisör hade dock ont i foten, så det blev ingen klippning. Men på torsdag, då ni! Igår skulle vi på kalas och jag piffade till håret aningens genom att använda plattången. Så uppskattat var det...

Min studievrå

Ibland är det perfekt. Båda barnen sover. Tiden finns där. Att utnyttja. Exempelvis till att se ett avsnitt av Bonde söker fru och fika med mannen. Eller kolla genom statusar på facebook och se bilder från någon man kanske eventuellt känner någon vän till. Och sen till slut komma till skott och börja bläddra i pappersbunten för att se vad det är för uppgift jag ska göra nu. Ungefär då hör jag hur grinden skakas på ovanvåningen. Sovstunden är över. Men det ser ju i alla fall fint ut på bild. Sen bara ett tips till er småbarnsföräldrar(och övriga) där ute i världen: Är du som jag och tycker om att fördriva tid på kafé, men inte riktigt får till det varje dag med barn hit och dit. Köp hem något gotteligott och fika det hemma med den du har kär eller med dig själv. En kompromiss som smakar bra. Dessutom plånboksvänlig. Imorgon är det lördag och det betyder sovmorgon. Vad sedan verkligheten bjuder på kan vara något helt annat.

Varde ljus!

Nu är hösten här och vi har köpt en soffa till uterummet för 195 spänn. Vi gör oss redo för våren! Vi ska förvandla pensionärskuvösen till en lounge. Det blir nog bra. Sitta och hänga och dricka gott. Läsa något bra. Njuta. Nu faller mörkret över vår gård. Idag har det installerats belysning vid vår garageport. Nu behöver man inte gå in i väggen där i alla fall. Vet ni vad? Imorgon är det fredag och mannen ska inte sälja korv på kvällen. Då kan vi sitta med varsin chipsskål och känna hur bra vi har det. Och undra varför På spåret aldrig börjar. Fast först ska Aron till tandläkaren. Så tidigt så vi måste ställa väckarklockan här i sjusovarland. Hur många tror att han kommer att öppna munnen?

Idag var det kalas

Paketöppning i mamma och pappas säng. En kudde med cirkusmotiv och en bandspelare. Den sistnämnda ett Second Hand-köp för 10 kr. Hur länge kommer vi kunna hålla den presentbudgeten?

Regnet tog paus, så Aron passade på att testa sina nya arbetsredskap ute.

Elia valde att hänga i uterummet.

En del bor lite för långt bort. Så härligt att det går att busa via Skype ändå!

På kvällen var han trött. Så klart. Han har ju ändå fyllt 2 år hela dagen. Därför känns det helt okej att sista bilden är suddig. God natt!

På kvällen kommer känslorna

Det är kväll och regnet smattrar på taket. Jag ligger i min säng och väntar på att Elia ska somna. Hela dagen bearbetas i mitt hjärnkontor. Jag känner att jag är trött. Jag känner att tårarna spränger bakom ögonlocken. Jag tänker inte hävda att jag är stark, för jag är så himla bräcklig. Aron har fått sjuttioelva remisser ungefär, så allt är inte bara bra. Varför säger man så när någon frågar hur det är? - Bara bra, tack. Hur ofta är det bara bra? I min kontakt med sjukvården tidigare har jag ibland känt mig dum, som att jag är där utan anledning. Typ inbillningssjuk eller fantasiont i axeln eller vad det nu är. Idag kändes det inte så. Det vi sa togs på allvar. Länge leve sjukvården säger jag! Finns så mycket bra folk där. Aron den lille stjärnan som fick dela ut ljus på Öppna förskolan idag. Som lekte och hade skoj på sjukhuset. Som trillade utanför vårt hus på asfalten så han fick en fläskläpp. Vad jag vill slåss för dig! Vad jag vill kämpa för att du ska känna att du kan och kunna acceptera när du inte kan! Vad jag vill att du ska bli en trygg människa! Det viktigaste. Du blir kanske aldrig ett NHL-proffs. Men vad gör väl det? Du är bäst ändå. Vår skatt. Mer värd än ett fett idrottskontrakt.

En vädjan från en nyfiken skribent

Jag blir jätteglad när ni kommenterar något jag skrivit! Nu och då står det bara "anonym" som avsändare. Då blir jag ju nyfiken. Vem är du?

Kalas på en söndag

På tisdag fyller Aron 2 år. Han delar födelsedag med sin morfar. Idag hade vi kalas för dom båda. Vi åt bland annat tårtan på bilden. En riktigt manlig stjärntårta med rosa grädde som hade smak av lemon curd och hallonmousse som fyllning. Imorgon tar vi kalaspaus och sen fortsätter firandet på tisdag då bland annat Arons farmor och farfar kommer hit. Imorgon ska vi istället till sjukhuset igen och träffa tant läkare och tant sjukgymnast. Hur det känns? Jag vilar i trygga armar. Oavsett.

Här har ni min dag

Vaknade alldeles för tidigt eller la jag mig alldeles för sent? Jag minns att jag skickade iväg en uppgift till kursen jag läser strax efter midnatt och att någon knackade på mig med en Milly-bok någon gång efter gryningen. Solen strålade. Vi gick en långpromenad hela familjen. Alla gick inte. Några åkte. Efter lunch begav jag och Elia oss till Agnes. Där bjöds det på nybakta bullar. Hennes fina mamma kom också förbi med nybakta kakor. Snacka om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle! Sedan gick jag hem. Vi planterade ett pilträd och tog bort en rabatt. Det finns en tid för allt som Predikaren säger. En tid att bygga upp och en tid att bryta ned. Men eftersom jag försöker ha ett recycle-tänk (eller är det snålhet?) så har jag försökt förflytta några blommor från den gamla rabatten till den nya. Får vänta till våren och se om det lyckats. I övrigt har det varit diverse matintag, tittat på Hugo, läst Mamma Mu, bytt blöjor, smygätit godis och sett dans-vm. Jag tror att jag närt en ballerino vid min barm. Vi ska ha sextioettårskalas imorgon. Ska förbereda lite inför det. Sen ska jag se klart Skäringers föreställning. Om du inte vill eller orkar se den, så kan du ju i alla fall se början (på svtplay). Så bra. Hon kommer in i bikini och säger typ "Ursäkta om ni blir lite chockade ni som sitter längst fram. Det är inte ofta man ser en normal kropp nu för tiden". Klockrent.

After eight

Okej, jag försöker få till ett inlägg här om fredagar. Fredagar då mannen börjar jobba kl. 16. Att jag tycker det är tråkigt. Fredagar får jag för mig ska vara lite speciella. Kanske något festligare till maten. Lite mer mys, lite mindre vardag. Ibland är det svårt att åstadkomma det när jag är ensam hemma med en två-åring som bordssällskap och en liten bebis som kanske får för sig att han vill äta samtidigt som oss. Tiden mellan 16-20 (då jag utgår från att barnen somnat) kan kännas som en evighet. Hej och hå, det finns säkert någon där ute som tar sig för pannan och tänker "asså varför klagar den där kvinnan?". Det är nog därför jag har svårt att få till orden här och nu. För jag vågar knappt klaga. Fast jag kanske inte klagar. Jag bara uttrycker en känsla av tråkighet. Nu är klockan efter åtta. Det är tyst i huset. Jag har köpt hem godsaker. Jag får välja vad jag vill se på tv. Nu är det inte tråkigt. Nu ska jag passa på!

Det går inte att räkna ut allt helt enkelt

Igår skulle vi med Aron till sjukgymnasten. Eller det var 2 sjukgymnaster som skulle göra något slags test på honom. Självklart var jag spänd inför detta. Självklart åt Aron i stort sett ingen lunch innan. Självklart tickade klockan på i hastigt tempo så vi insåg att han knappt skulle hinna sova heller. Inte bästa förutsättningarna alltså. Lillebror däremot åt just innan och jag tänkte att detta blir ju perfekt. Nu kommer han att somna i vagnen på väg till sjukhuset. Vad händer? Aron somnar. Elia ligger vaken och gråter om vi inte håller i honom. Alltså vad? Aron blir väckt när vi kommit in i väntsalen på sjukhuset som är fylld av roliga leksaker. Direkt han slår upp ögonen ser han tågbanan och nappen tappar sin betydelse. Besöket hos sjukgymnasterna gick bra. Lite lustigt att se 2 vuxna människor krypa omkring på golvet och leka i hopp om att locka Aron till att ligga på mage eller rygg, springa, sätta sig etc. Skickliga är dom då som lyckas läsa av något under de få stunder dom hinner klämma och känna på benen. Aron var på topp hela eftermiddagen. Vi gick via stan för att uträtta lite ärenden. Hamnade på biblioteket, som var en succé för honom. Lillebror var fortfarande otröstlig så länge vi inte bar honom. Vi hade varit duktiga och tagit fram en fiskgryta till middag. Men anspänningen och tröttheten i axlarna gjorde att middagen serverades på Sibylla. Sen gick vi hem i rask takt. Jag bakade en mjölkfri kaka. Vi la barnen. Svärföräldrarna kom. Vi spelade spel och fikade. Slutet gott. Det är nog bra för ödmjukheten att få uppleva dagar som denna. Det tänker jag som tröst i alla fall.

Om hur en tisdag kan bli lite mer

Som ett axplock ur människorna i mitt liv. Hemma hos mig ikväll. Grannar, jobbarkompisar, kyrkpolare, mammagruppsvänninor, bloggvän och min syster. Fika och klädförsäljning. En helt vanlig tisdag. Som inte blev så vanlig, bara för det. Att det kan bli så bra bara av att skicka några sms. Repris tack!

Visst är det charmigt med barn?

I torsdags målade mannen sista varvet med vit färg på vår nya garderobslösning. I fredags var Aron där uppe själv en stund. Med en orange krita. I söndags såg jag att kritan lämnat sina spår på vår svartvita tapet i hallen också. Tur det var just en orange krita. Det gifter sig ju så fint med svart och vitt.

Ord på ord på ord

Ordbajseriets okrönta drottning. Så känner jag mig nu när jag sitter med första inlämningsuppgiften till kursen jag läser. Passar på när det råder en sekund av lugn här hemma. Eller passar på och passar på. Det finns så mycket viktigt annat att hinna med också. Kolla statusarna på facebook för femtielfte gången till exempel. Snart ska jag spara mitt verk. Änglagård väntar på oss. Sedan måste jag visst rädda en kille som håller på att snurra in i skafferiet. Han har nog hört hur brorsan och kusinen snackat om att det finns kex där inne.

Saker jag borde fotografera och visa er

1. Dom nya garderoberna i vårt sovrum. Platsbyggda med en sådan där riktig och rejäl inredning.
2. Barnmatstillverkningen i frysen. Nu är det dags igen. Har införskaffat chockrosa iskubslådor. Det blev ju faktiskt en kille den här gången.
3. När mannen lekte trädgårdsmästare idag och skapade en jättehög med diverse ris på gården. Jag tror det blir fint.
   
4. Jag där jag nu sitter vid datorn strax före midnatt. Dricker rabarbersaft och trycker i mig lösviktsgodis så jag lär bli illamående. Är man vuxen så är man.

Rödbetsbrödet

Idag har jag bakat det här brödet. Det bästa med brödet är nog att degen är rosa. Sen är det ju gott också.

Ny karriär?

Förra fredagen var vi alltså i Umeå. När jag stod i en butik och klämde på en kudde som jag funderade på att köpa, såg jag hur en kvinna log mot mig litegrann precis så där som om hon kände mig. Jag log tillbaka, men ansåg inte att det var någon jag visste vem det var, så jag vände mig mot kuddarna igen. Då kom hon gående mot mig. Tittade på mig och log. Sen sa hon: Är du butikschef här? Dagen var räddad.

Dagen då Aron inte sov middag

Då fick vi besök av Agnes. Hon håller på med spännande saker just nu. Dessutom hade hon med sig en vaniljlängd. Det är så härligt med människor som förverkligar sina drömmar! Dessutom grymt inspirerande att få vara i deras närhet. Lyckliga jag!

Dagen när internet stod stilla

Igår funkade inte internet värst vidare bra här hemma. Allt vi kunde komma på var saker som vi behövde internet till. Crazy. Nu hade vi ju en livlina med mannens telefon, men ändå. Dessutom kändes det som att jag varit internetlös en evighet. När jag nu satte mig vid datorn och kollade fb-statusar och annat hade nästan inget hänt. Jag har alltså inte varit borta från cyberspace så länge. Allt är inte som det känns helt enkelt. Under min internetfria tid passade jag på att bli bjuden på musslor för första gången i mitt liv. Jag gillade det, så dom får gärna bjuda igen! Nu ska jag duka i uterummet. Idag kommer andra gäster hit och dom har med sig fisk av det där slaget som luktar en massa.

Vi åt lunch häromdagen

I fredags åkte mannen, yngste sonen och jag till Umeå. Läkarbesök för mannen och shopping för övriga. Vid lunchtid dök mannen upp på stan och vi åt lunch ihop. Vi åt lunch ihop utan att frenetiskt skära upp maten i små bitar och blåsa för att den ska få ätlagom temperatur. Vi åt lunch ihop utan att behöva vara på givakt så att inte glas eller tallrikar kom flygande. Vi åt lunch ihop utan att torka snor. Utan att lyfta upp ur barnstol. Utan att torka upp vatten. Vi åt lunch ihop och det var fint. I takt med att vi svalde maten, svalde vi också läkarbeskedet. Det var inte ett slag i magen. Mer som ett jaha. Något vi anat, men inte fått bekräftat. Att få en diagnos kan kännas begränsande. Men det kan också öppna möjligheter. Möjligheter att få rätt medicinering, träningsprogram eller vad det nu kan handla om. Det är inte hela världen, men det är våran värld. Dom tror att mannen har något som kallas för Bechterews. Alltså inte besserwisser som min bror trodde. Även om mannen har vissa såna tendenser också.

Ledigt föräldraledig

Nu är det höst. I den här lediga familjen märks det inte så mycket skillnad. Fast vi hoppas så klart på att vi snart inte är så lediga längre. Inte en av oss i alla fall. Alla andra har ju höst och det påverkar även oss. Almanackan fylls med träffar av olika slag. Saker som måste göras. Och vips var det inte lika ledigt längre. Ikväll bestämde jag mig för att vara lite mer noga med vad jag väljer att göra när jag har chansen att välja. Mycket av tiden sväljs upp av måsten och anpassningar till andra. Men all tid behöver inte vara det. Ibland kan jag faktiskt bestämma själv. Är det där något jag vill eller gör jag det bara för att jag tror att någon annan kanske eventuellt tycker att jag ska göra det? Typ hänga på en fikaträff, gå på svampjakt, vara med i bokcirkel, simma på badhuset. Ja du fattar. På tal om att vara ledig så har jag bestämt mig för att läsa en distanskurs i höst. Så här en vecka före kursstart är jag laddad. Första boken ligger på sängbordet. Nu återstår det bara att se om jag kommer att öppna den.

Det som ingår i att vara din mamma

Tänk om vi kunde ägna oss åt att hoppa studsmatta hela dagarna. Eller i alla fall ha den känslan. Bara skratta. Jag och Aron.

Stylish

Alltså det här med inredning. På vissa ställen i vårt hem syns det som att vi inte flyttat in. Det är så kalt. Inte designat genomtänkt minimalistiskt. Utan det bara fattas den dära grejen. Pricken över i liksom. Ett exempel är fönsterbrädan i vårt sovrum. Där står en fin orkidé. Men den är rätt ensam. Idag gjorde jag ett försök. Ställde dit en slags glasflaska. Den hann kanske stå där i 5 minuter. På sin höjd. Sen attackerades den av äldste sonen. Kanske Tupperware har någon helhetslösning för inredning av en liten villa från sent femtiotal?

Kanske världens sötaste?

Han är 5 månader nu den här lille gossen. Jag pussar nästan sönder honom. Han bara är.

Att måna om barnets utveckling

Idag tog jag med äldste sonen till Öppna förskolan på förmiddagen. Han måste ju få stimulans. Leka med andra barn. Det är det dom flesta säger när jag berättar att han inte har kvar sin plats i förskolan. Alla får göra som dom vill eller? Kanske. Så länge man gör som alla andra. Då slipper man svara på frågor i alla fall. Min lille son som tycker om människor och musik, satt till slut bara i mitt knä där på Öppna förskolan och ville ha sin napp. Det visade sig senare att han hade feber stackarn. Vi får göra ett nytt försök en annan gång. För jag tror det är en bra grej det där med Öppna förskolan. Fast man ska nog vara feberfri.

Glada hälsningar

I veckan fick jag mail av en bloggläsare. Ett fint sådant. Hon och jag gick samma bibelskola i Stockholm för något som känns som en evighet sedan. Nu hade hon hittat hit. Det gjorde mig glad. På andra sidan jorden finns en kvinna som är rätt kort, mörkhårig och heter Miriam. Faktiskt. Hon ska göra en Europaresa i vinter och har kollat upp biljetter för att besöka oss. Det gjorde mig också glad. Plus nervös. Jag vill ju liksom erbjuda en hejdundrande upplevelse. När någon tar sig från Melbourne till Lappstockholm vill jag att det ska vara extra. Kanske inte bara kan sitta i soffan och titta på hyrfilm från Shell i en vecka. Annars är det ganska vanligt att man som gäst hos oss får uppleva det. Det är så många människor som passerar genom ens liv på olika sätt. Fascinerande hur vissa fastnar. Löser enkelbiljett till hjärtat och stannar kvar där. Då spelar det ingen roll om det är hon som växte upp i grannhuset eller hon på andra sidan jordklotet.

Att sova

Vi är trötta. Funderar på om vi ska skylla på det regniga vädret eller inte. En morgon för några dagar sedan var Aron så trött på morgonen att han valde att lägga sig på det lilla bordet vi har i köket och sova lite i väntan på gröten. Klok kille. Mamman verkar dock göra några knäböjsövningar. Hon kanske skulle lära sig av sin son att ta en liten tupplur när tillfälle ges. Att sova borde ju vara en rätt god medicin mot trötthet. Tar och testar den.

Förstår att ni är många som är hur nyfikna som helst...

...på att se var jag bor. Mitt hus. Mitt hem. Min borg. Till er som bor i krokarna vill jag därför passa på att inbjuda till en Me and I-träff 13 september på kvällen. Jag kommer att anstränga mig och baka godsaker till kvällen, så bara det är värt ett besök! Vill du ha en enskild husvisning går det självklart att ordna. Flexibilitet är ett ledord här på fortet!

När kaffestunden blev lite mer

När man just gjort ett litet städryck. Kaffet precis är klart. Barnen sover. Det plingar på dörren. In kommer svärföräldrarna. Med sig har dom fikabröd. Den tajmingen. Helt oplanerat. Helt perfekt.

Att dra nytta av reklambladen

I fredags hade vi ett litet kräftkalas hemma hos oss. En impulsgrej efter jag att bläddrat igenom reklamhögen tidigare under veckan. Det blev en helkväll i uterummet. Vi fick uppleva pensionärkuvösens fördelar. Vännerna som skulle komma på besök ville gärna bidra till ätandet och hade med sig västerbottenspaj och vinbärspaj. Uppskattat. Själv hade jag svängt ihop en yoghurtpannacotta med rabarberkompott. Och bakat bröd. Och tryckt ut falukorvstjärnor som Aron åt. Något av det mest fantastiska var att en av vännerna hade med sig partyhattar. Jag hade bara skojat om det innan, att han skulle göra sådana och ta med. Han tog skojet på allvar. Sånt är bra ibland. Egentillverkade och, som vi skulle säga inom skolan, individanpassade hattar. Jag fick strössel på min(som Aron sedan åt upp), mannen fick ett visst sorts apple och Aron fick ett flygplan. Sånt där blir jag rörd av. När någon gör något som egentligen inte är nödvändigt, men som ändå gör hela skillnaden. Den här kvällen hamnar lätt på sommarens tio-i-topp. Och till er som gärna hade sett en familjebild med hattarna på säger jag bara tyvärr. Vi bär minnet i våra hjärtan istället. För allas trevnad.

Inte ska någon behöva vara hungrig

Idag har jag ammat på K-rauta, Frasses och Byggmax. Så då vet ni.

Mycket kärlek i huset

Min vanliga kommentar just nu när någon frågar hur det går för mig att vara hemma med barnen är "det är som lugnt och intensivt på samma gång". För så känns det. Jag hinner dricka kaffe i lugn och ro samtidigt som jag kan fundera över om jag varit på toaletten någon gång under dagen. Fast det kanske är en prioriteringsfråga? I söndags flyttade min syster med dotter och hund in hos i några veckor i väntan på den lägenhet dom ska flytta till i september. Inskolning har varvats med långpromenad, filmer och te, barnskrik, barnskratt och utspillda vattenglas. Jag kan aldrig skriva det nog med gånger vilken rikedom det är för mig att ha syskon. Syskonbarn. Och föräldrar. Dom var här på middag i onsdags. Det tycker jag också är en förmån. Att bo så pass nära varann så man hinner tvärses. En stor grej denna vecka har varit att Aron börjat sova i en vanlig säng. Det vill säga att Aron kan stiga upp när han vill. Det är bra att jag än så länge tycker att ljudet av hans steg är charmigt. Att det liksom spritter till av mysighet inom mig när jag hör honom komma tassande. Imorse klockan 5 väcktes jag av flugsurr. Inte charmigt någonstans. En klok person skulle passa på att sova nu. Själv ska jag lösa lite korsord.

Om att vara snygg och inte rädd för isbjörnar

Strax före kl 21 tog jag av mig den halvsunkiga koftan och tog på en klänning. Satte upp håret i en moderiktig knut. Dags att klä sig. Jag har vandrat i ett pyjamastöcken hela dagen har det känts som. Nu är det som pyjamastid igen. Äldste sonen sover första natten i en "vanlig" säng. Små framsteg hela tiden. Imorgon satsar jag på att vidga min värld. BVC, Second Hand och Åhléns kanske. Sedan regnet drabbade oss har jag nästan bara varit hemma. Fast här hemma kommer det nya människor hela tiden på besök. Idag var mannens fastrar här. Dom har nyss varit på Svalbard och tävlat. Vem behöver lämna hemmets lugna vrå när man kan få såna stories levererade vid köksbordet? Dessutom är det isbjörnsfritt.

När man känner att man gjort rätt

Igår såg vi en film som var på gränsen till att inte vara min typ av film. Lite för mycket magic power helt enkelt. En scen satte dock igång minnenas arkiv. En kille och en tjej stod utanför tjejens hem. Dom pratade ganska länge och till slut kom den obligatoriska filmkyssen. Då började utebelysningen blinka. Tjejens mamma tyckte att det räckte och ville på detta diskreta vis tala om att dottern skulle gå in. Vad jag har stått många kvällar utanför mitt barndomshem och pratat i timmar. Oftast med någon killkompis. Mamma blinkade aldrig med utebelysningen och några kyssar utdelades inte heller. Men ändå. Jag tänkte på olika killkompisar jag haft genom åren. Som jag varit mer eller mindre kär i. Och sedan tänkte jag på min man. Att jag inte skulle vilja vara gift med någon annan. Gick och la mig. Gladde mig åt att klockan inte ens var 23. Hade nästan somnat när mannen kom till sovrummet. Jag tittade upp ur min dvala och sa lite sömndrucket: Jag skulle inte vilja vara gift med någon annan. Sedan somnade jag. Mannen läste JULA-katalogen.

Hej potatis!

Jag var rätt effektiv idag. Det måste man vara som småbarnsmorsa. Bakade en kaka till eftermiddagskaffet då en vännina skulle komma på besök. Samtidigt förberedde jag en paj till kvällens middag. Råkade dock hälla kakao i pajdegen. I väntan på middagsgästerna fick den här sötisen testa något nytt. Steget in i en värld av smakupplevelser. Han var glad i alla fall. Gullepluttsnutt. Middagsgästerna kom. Pajen blev god. Även med en släng av choklad. Sedan drog vi och middagsgästerna till deras stuga och plockade hallon. Jag hängde dock mest vid kaffebordet. Sånt är jag bra på. Något som jag är mindre bra på just nu är att lägga mig innan det redan är imorgon. Fast batteriet i min väckarklocka har tackat för sig så det spelar kanske ingen roll. Jag vet ändå inte om det är igår, idag eller imorgon när jag vaknar. Och tänk, det finns dom som fortfarande använder separat väckarklocka. Mobilerna har inte övertagit världen helt. Den dära killen på bilden är för närvarande min väckarklocka. Men tiderna lär väl förändras. Hoppas jag.

Vår bästa tid är nu

Jag har just skrivit på facebook att "sommarkvällar är grejen". Har suttit med en vän och druckit kaffe i kvällsolens sken hemma hos hennes föräldrar. Spanat ut över en grönskande trädgård fylld med läckerheter som väntar på att skördas. Så där som jag också skulle vilja lyckas få till det. Tittat på barn som lekt och upptäckt världen. Småpratat. Ätit hembakta kakor. Det är så oerhört enkelt ibland att uppleva livets storhet. Det är så enkelt att det blir svårt. En sommarkväll som denna är som guld. Att sedan åka hem. Att sönerna somnar direkt. Att äta en euroshopperkaka. Att surfa. Ni fattar. Den varma känslan inombords. Sommarkvällar är grejen.

Att hitta pengar i sanden

Vi bor som sagt granne med en djurpark. Idag gick vi dit en sväng före lunch. I djurparken finns även Lyckoland. Som en enda stor lekplats. Där finns en liten grävmaskin. Den kan man sitta på. Betalar man så kan man även dra i spakarna och gräva. Äldste sonen satt på grävmaskinen och var rätt nöjd med det. Då hittade jag en guldpeng i sanden. Guldet hade inte blivit till sand. Full av lycka stoppade jag in den i maskinen. Inget hände. Var den trasig tro? Hur skulle vi reagera? Vi hade ju inte betalat med våra egna pengar liksom. Jag funderade faktiskt på om det verkligen var en riktig peng jag hittat. Mannen gick och snackade med en trevlig människa ur personalen. Efter lite trixande startade grävmaskinen. Som plåster på såren fick vi en tia extra så att lilla barnet kunde köra en gång till. Vilka sår? Här var allt bara bonus. Äldste sonen, som inte är så värst gammal, förstod inte riktigt hur man skulle manövrera maskinen. Blev mest fascinerad när det kom andra barn och tittade på honom när han satt där på grävmaskinen. Därför tyckte hans föräldrar inte att det var någon idé riktigt att köra en gång till. Kanske när han blivit lite större. Om någon vecka eller så. Vad gjorde vi då med den där extra slanten? Jo ni. Mannen fick åka en karusell han med. Upp i luften och sedan ner i vattnet. Så mycket roligheter. Helt gratis.

Hur mår du?

Helgen är över. Orken är slut. Tack o lov att jag har en skön säng att sova i. Aron tyckte nog också att helgen tagit ut sin rätt. Eller kanske rättare sagt motorveckans firande som väckte honom på sena kvällen igår. Han somnade kl 18 ikväll. Då passade jag och mannen på att se en film. Kvällen avslutades i källaren. Vi håller på att göra ordning ett gästrum. Väggar har målats och även ett element som vi (läs: svärfar) ska sätta in. Fast det heter väl egentligen radiator. Helgen är över. Men den har varit alldeles underbar. Jag och min väninna har pratat och pratat och pratat. Vi har till och med hunnit fråga varann hur vi mår. På riktigt alltså. Men nu gott folk ska den här kvinnan ta ut kontaktlinserna, borsta tänderna, ta bort mascaran och krypa under täcket. Bara det är en lyx. Imorgon är en ny dag. Jag är ledig även då. Tack hej.

Dubbelt så bra!

Var på vippen att lägga in en bild från vårt bröllop. På vårt värdpar. Två av mina bästaste vänner. Fina som bara den. Idag har jag umgåtts med den ena. Imorgon kommer den andra och gästar vårt hem under helgen. Två änglar.

Ett dygn av livsglädje

Vi inledde veckan med ett besök hos våra goda vänner som flyttat ett stort steg närmare fjällvärlden. Gästfrihet, glädje och fullt ös! Vänskap är så fascinerande vackert och speciellt. Det fina med barn är att det som ingenting är, det blir något stort. Vem behöver något sommarland när det finns en liten häst att titta på eller en gammal idrottsplats där man kan kasta puckar och bollar? Det är verkligen intensivt nu för tiden när vi träffas. Men vi hinner dricka kaffe ändå. Till och med så mycket att jag fick ont i magen. Fast det är det värt. Dessutom åkte vi till grannbyn där ett tyskt par driver ett sommarkafé. Fantastiskt att man i glesbygden kan få äta tyska bakverk. Mindre fantastiskt är att det går åt en halv månadslön ungefär för att köpa ett paket våtservetter i glesbygden. Jag gick ett varv i butiken och samlade mod. Sedan tänkte jag att det var mitt bidrag till den lokalhandlaren. När allt kommer omkring så är det världsliga ting. Vad gör man inte för att inte behöva vrida på kranen och fukta ett toapapper? Vill du läsa en annan skildring av den här vistelsen kan du klicka här.

Bröstsim

Någon har passerat 4 månaders gränsen. Ett steg närmare klyftpotatis, revbensspjäll, morötter, kycklingfilé och penne rigate. Dags att lusläsa kokböckerna alltså!

Styrka, frid och kärlek

Igår skrev jag att solen sken. Men visst blev det väl som helsvart ändå där på kvällen? Det tragiska som hände i vårt grannland. Det brutala. Ofattbara. Människor mister livet över hela vår värld hela tiden. Det blir dock mer påtagligt när det sker nära. Som att jag fattar att det kan hända. Det oprovocerade våldet. Att råka vara på fel plats. Gode Gud. Hur kunde det bli så här? Värre än en mardröm. Klipper in en väns statusrad från facebook: "Jag tror världen behöver kärlek och kaffe idag, så jag åker och sprider lite."